Jag anmäler mig till Båstad marathon 10 dagar innan start. Med en gnagande känsla av att det nog är en dålig idé. Höger hälsena och  höft har strejkat en aning senaste veckan och marathon lär inte göra stordåd i läkning. Dessutom utlovas backar som ju bekant alltid är jobbigt, men allra jobbigast att starta ett marathon med samt kröna kilometer 31-32 med. En dålig idé alltså. Därför struntar jag i det där med uppladdning…

Jag sover för lite hela veckan. Dricker som vanligt alldeles för lite vatten, panikmasserar inte vaderna och knarkar varker magnesium eller rödbetsjuice. Det närmaste uppladdning jag kommer är en uppladdningsglass för att fira min semester. Men jag spelar ruskigt peppig musik i bilen på vägen upp…

Jag har inget negativt att säga om loppet i övrigt, men mängden toaletter lämnar lite att önska. Jag köar till EN toalett i ett omklädningsrum vilket tar sin tid. För nästa omgång (ja, jag gör många varv) hittar jag ytterligare tre toaletter, men det där med uppvärmning hinns inte med. Skitsamma, jag har ju 42 km på mig att bli varm…

Två minuter till start och jag har ingen plan. Ska jag upplevelsespringa, ta en massa fina kort, njuta av naturen och käka våfflor vid kilometer 35? Ska jag springa i 5:30-fart och se det som ett bra långpass? Ska jag springa tillsammans med någon och springa bort alla kilometer utan att märka det? Det enda jag nog är lite säker på är våfflorna…

Starten går. Jag springer lugnt och sparar krafter för backen som enligt säkra källor ska dyka upp vid kilometer två. Då kommer en tjej och springer om mig, alldeles tokanfådd. Hinner tänka att ”det där kommer aldrig att gå” innan hon försvinner i fjärran. Så kommer lutningen och det lutar. I FYRA kilometer lutar det. Sänker farten. Tar man slut här blir resten en tråkig upplevelse.

När backen är slut kommer motvinden som efterrätt. Och precis som vanligt är motvinden sju resor värre för mig än backen. En backe har ett slut. Du ser det och vet vart du ska. Vind tar aldrig slut. Och varför ligger alla bredaxlade killar på kö BAKOM mig? Gissar att det är mer för min klockrena pejsing än för mina breda axlar!

Vid kilometer 14 hör jag fjäderlätta steg komma upp bakom mig. Det är tjejen i den gula tröjan. Hon springer så lätt men andas mer än mig. Ska jag hålla undan här? Eller låta henne springa om. Ökar lite. Min andning är lugn. Hennes är högre. Jag tänker att det borde gå, men det gör det inte. Inte nu. Efter västskan lämnar hon. Med besked. Men det tar inte slut där.

Det blåser hela vägen till Torekov och sen är det skönt att äntligen få byta färdriktning! Vinden i ryggen är balsam för själen. Stegen är lätta, nu är de bara halva kvar. Men vi ska visst genom en kohage.

Blir insläppt genom en grind men orkar inte titta på korna. Jag har fullt upp med gräset, gruset och eländet som plötsligt hamnat under mina fötter. Låter farten gå ner, orkar inte kriga. Ja, faktiskt pyser hela rejs-feelingen långsamt ur min kropp. Varför inte bara jogga i mål? Så får det nog bli. Ska bara över det där sista berget också…

Ett berg i medvind är bättre än ett berg i motvind och jag tänker att halvmaralöparna fått den glassigaste halvan. Den här backen tär inte alls lika mycket som den förra. Dessutom har de placerat fotografer på de två toppar vi ska upp på. Då kan man ju inte säcka ihop hur som helst. Och framför allt, det är ljuvaste asfalt under mina fötter. Race is on.

Skulle ljuga om jag sa att det inte kändes nått. Fötterna smygkrampar lite och behöver springa med spretande tår. Nerförsbacken som följer är för brant för att vara kul. Det är tungt att bromsa. Längtar ner på havsnivå. Ner till våfflorna. Som jag nog egentligen redan bestämt mig för att inte ödsla tid på. Man kan ju göra egna hemma!

Fredrik har cyklat omkring längs banan och när jag når våffelstationen vid kilometer 35 säger han åt mig att stanna för en bild, vilket får en arg stockholmsbilist att muttra. Orka stressa på en lördag liksom. Sju kilometer kvar. Jag känner traktorna vakna. Det går inte världsfort men jag känner mig stark och pigg. Tuffar på men längtar efter mål. Det är superfint längs havet. På en lättsprungen grusgång. Jag har kommit ikapp svansen på halvmaran och tankar energi från alla jag springer om. Och dom är många. Men så tamejtusan…

Framför mig ser jag tjejen med gula tröjan. Hon som varit utom synhåll i minst 20 kilometer. Hon ser lite trött ut. Och jag är absolut ingen tävlingsmänniska men….

Fredrik har lärt mig att springa om i hög hastighet. För att ge en känsla av hopplöshet hos den som blir omsprungen. Så jag gasar. Springer om. Lämnar lucka.

Sista biten mot målet delar vi med allehanda lördagsflanörer. Det blir en del tvärstopp och turer ut på gräset för att komma fram, men jag har bara målportalen i sikte.

Kliver över mållinjen på 3:34:49 och är toknöjd. Inga förberedelser, två galna berg och ingen plan. Har jag sagt att jag älskar marathon?  Men kanske ännu mer känslan efter marathon. Den kommer att föräras ett helt inlägg, för jag fattar att ni inte orkar läsa längre nu!

Änglamilen. Jag signade upp som ambassadör för loppet långt innan jag insåg att det krockade med både Stockholm marathon och bästa Peterson-maran i Malmö. Det blev en del vånda över beslutet och jag fick t om ok från självaste Änglamilen att stå över deras lopp för Stockholm. Vilken förståelse! Men nu blev det inte så. När det kom till kritan var jag faktiskt inte sugen på marathon. och ett myslopp i Ängelhom kändes helt rätt!

Det mysigaste med mysiga lopp är att man inte behöver vara ute i så god tid. Att hämta nummerlappen tar 4 sekunder, toakön nått liknande och då är det ändå över 800 anmälda. Tar en kort uppvärmningsrunda i skogarna och förirrar mig någonstans mellan Pytteskogen och Äventyrsparken. Ser mig själv missa starten men uppfattar ljudet från speakern och lyckas ta mig tillbaka lagom till uppvärmningen.

Att försöka ta sig framåt i startfållan bland människor som gör step touch och snurrar armarna som väderkvarnar är förenat med livsfara, men jag lyckas slingra mig fram till någonstans mellan 4:30-skylten och 5:00-skylten. Mittemellan känns som en lagom ambition. Även för Maria som jag stöter ihop med precis där. Jag har egentligen inget mål med loppet, men hade det inte känts lite bra att komma före henne? På pappret är vi sjukt jämna och utgången är verkligen oklar.  Och jag är ju ingen tävlingsmänniska…

Starten går och vi är ute på gruset. I virrvarvet tappar jag henne, och eftersom jag inte ser henne framför tänker jag att hon ligger och smyger mig i hälarna. Att hon när som helst tänker passera och säga hej på det gladaste av sätt. Jag nojar över detta i ungefär en minut innan jag får nog med att hålla mig levande.

Milen är jobbig. Speciellt på grus och backar. Försöker hitta något flow men jag behöver uppenbarligen asfalt för flow. Och enligt Maria ska det bara finnas 1 km av den varan. Lyckligtvis har hon fel och jag hittar några riktigt goa partier av flyt innan motvinden tar mig.

Nackdelen med myslopp är att jag alltid hamnar ensam. Och i motvind hade jag föredragit en fem-sex breda axlar framför mig, men icke. Farten dippar som en kanonkula mot havets botten, men jag ser en 180 graders sväng efter järnvägsundergången. Det bör i teorin betyda medvind…

Sneglar bakåt efter svängen men ser ingen Maria. Antingen är hon i tunneln, dvs väldigt nära, eller så är hon långt bakom. Jag hoppas på det sista men såklart är det inte så!

Med 2-3 kilometer kvar ser jag henne nästa gång och nu är hon supernära. Och trots att jag inte är någon tävlingsmänniska känner jag mig tvungen att öka. Springer om en man som springer mikroskopiskt mycket långsammare än mig,  och får mjölksyrachock, hjärtklappning och blåsbälgsfeeling på köpet. Så ovärt. För en mikrosekund. Sansar mig lite och springer vidare.

Det är många som springer om mig nu och varje gång tänker jag att det är Maria. Och varje gång blir jag glad när det visar sig vara en kille.

Tar mig över mållinjen på 45:51, hinner få medaljen runt halsen och bara precis vända mig om innan Maria kommer. 22 sekunder efter. Jämna på papperet. Jämna i verkligheten.

Tack till Änglamilen för att jag fick komma och springa. Tack för ett superhärligt lopp med glada och peppiga funktionärer. Jag kommer gärna tillbaka!

Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig och letade upp min Göteborgsvarvsstatistik för att sätta ramarna för var jag kunde tänkas hamna. Tydligen gjorde jag mitt bästa GV 2012 och mitt sämsta 2007. Med alla möjliga resultat däremellan. Så målet för dagen var att inte göra personsämsta. Fast egentligen mest att njuta av folkfesten och inte titta på klockan. Så som jag gjorde förr. Innan jag började snegla på kilometertider, blev stressad och slutade njuta….

Nåväl. Jag avverkar en exemplariskt kort bajamajakö på max fem minuter innan det är dags att ställa sig i fållan. Men där jag tänker göra entré finns inga ingångar. Jag behöver starta akrobatiskt, med att klättra över kravallstaketet. Kommer över med ena benet och står gränsle, balanserandes gels och mobil i händerna. När jag ska lyfta över det andra räcker inte smidigheten, och lite generat får jag plocka tillbaka benet på fel sida igen. En kille (och halva Göteborg) har naturligtvis bevittnat händelsen och ler lite i smyg åt mitt misslyckade klättringsförsök. Men här kan jag ju inte stå. Så jag får snällt fråga denna vilt främmande person om jag får hålla i honom lite när jag gör ett andra försök. Det går bra. Allt är lugnt. Jag är redo för start.

Jag startar i startgrupp två, en grupp som speakern kallar ”nästan elit”.  Och ett gäng löpare ”som har koll på sina kilometertider”. Tittar mig omkring. Snabba killar. Och så jag. Hur hamnade jag ens här? Försöker smyga mig bakåt men det är liksom stopp. Skitsamma. Vi kör.

Från steg ett känner jag att är på ett bra ställe. Det går inte hysteriskt fort. Det går i min fart. Och vi går som ett tåg. Det känns som jag inte springer själv utan att alla andra springer åt mig. Och jag har bestämt mig. Idag är det bara FLOW som gäller.

Backen inne i Slottskogen är brant, och alla Göteborgare tutar förbi. De som liksom äter backar till frukost. Ändå är den bara en liten försmak av vad som väntar: backen upp till Älvsborgsbron ett par kilometer senare. Backmusklerna har jag uppenbarligen lämnat hemma, eller så äger jag helt enkelt inga. Det känns som jag springer på stället. Och då har vi inte ens nått bron. Den som sägs vara både lång och jobbig!

Meeeen. Bron bjuder på medvind och en lutning som mina ben kan hantera. Det blir inte så farligt som jag befarat och jag rullar ner på andra sidan med en positiv känsla i kroppen.

Det är mycket publik, mycket musik och en bra stämning. En dagsfest av rang. På Hisingen är det platt och fint men åt vissa håll en del motvind. Och så har det börjat regna. Skönt faktiskt. Men kan inte låta bli att tänka på mina överdragskläder i väskinlämningen under bar himmel….

Hisingsbron är ny för mig. Senast jag sprang var det på Göta Älvsbron men det var åtta år sedan. Things have changed. Den här funkar lika bra. Till och med i motvind. Jag får lite flashbacks till Broloppet som ju också innehöll just bro i motvind. Och drömmen om nerförsbacken som aldrig blev så drömmig på grund av vinden.

Tillbaka på fastlandet börjar jakten på Avenyn. Efter varenda hörn vi svänger runt tror jag att jag hamnat på Avenyn, men nej, det tar många fler kilometer än jag trott. Hade för mig att Avenyn var flera kilometer lång men det var den inte. Inte så backig heller. Plötsligt är jag uppe och snurrar runt statyn och nu har vi bara fyra kilometer kvar.  Och det största publikstödet of all times någonstans lite längre fram på vägen…

På Skanshofs uteservering sitter värsta klacken. Musiken är lite ösigare, skriken lite högre, det ryker och gåshuden är ett faktum. Den här energiboosten kommer att ta mig hela vägen in i mål! Med marginal!

Jag kliver över mållinjen på 1:37:54 och långt i från personsämsta. Jag har inte tittat på klockan en enda gång och vet inte om den ska visa 1:37, 1:45 eller 2:00. Känslan i kroppen är helt fantastiskt och jag hade blivit precis lika glad vilket som!

Det är utan tider jag springer som bäst. När jag får gå på min egen känsla och se var den bär mig. Jag vill ha klockan med, för statistiken, men jag trivs bäst med att inte se den.

Göteborgsvavet 2026 blev precis den fest jag ville. En återupptäckt av hur jag själv fungerar. Och en liten känsla av att äntligen vara på väg tillbaka. 7 månaders löpskada tog hårt, men nästan ett år senare har jag äntligen en känsla av att formen börjat vända upp.

Löpningen i all ära. Den var grym. Men jag hade också 2,5 timmars väntan på Fredrik efteråt. Han som startade efter jag gick i mål och springer aningens långsammare. Sån tur att hela stället kryllar av löparkändisar. 2,5 timmars mingel är precis lagom. Tack till alla jag fick dela upplevelser och fördriva tid med. Som jag brukar säga: löparmingel är bästa sortens mingel. Och faktiskt det enda mingel jag behärskar.

Och Fredrik då? I mål som en solstråle. Nöjdast i hela stan! Kanske för att han lyckades springa 21 kilometer med bara 8 mil i benen 2026. Eller för det faktum att han smygköpt ett par löparskor efter jag startat. Göteborgsvarvet 2026: 10 Glenn av 10!

Det finns två startgrupper för 10 kilometer. En för de som springer under 45 minuter och en som springer över. Jag ställer mig i den bakre. Lite för att jag sitter i en buske när första starten går, men också för att jag faktiskt inte är god för 45 minuter nowadays.

Busken är lite väl långt bort så jag kommer i vanlig ordning lite sent till min startgrupp. Den har tjockat på sig och jag får starta lite längre bak än jag vill. Men jag tänker att det ska ordna sig. De som står först borde ju rimligen springa på 46 minuter, men den logiken var det bara jag som hade. Framför mig startar en samling som knappt har styrfart. Ett par killar gör en detour ute på gräset och jag hänger efter. Vi sicksackar mellan soptunnor, publik med barnvagn och allehanda grästuvor innan vi kommit så långt fram att tåget går i rimlig fart och vi vågar oss tillbaka på asfalten.

Den första kilometern går så sakta, men sicksackandet tar på krafterna. Och det svider i själen att inte kunna brassa på i medvinden på asfalten. Det är ju min paradgren. Lagom tills vi ska ut på gruset lättar det. När vi lämnar Ribban flyter det fint, och hela vägen genom Västra Hamnen och tillbaka mot Ribban igen. Det ÄR en fin sommarkväll och jag njuter trots den höga pulsen. Njuter av andningen som är rytmisk och som hjälper mig framåt. Kilometerna tickar. Sen kommer 7 kilometersskylten.

Här nånstans möts banorna för 10 kilometer och 5 kilometer.  Och kollisionen är ett faktum. Stigen är proppfull och femkilometerslöparna har inte bråttom. De går flera i bredd, till höger och vänster och i mitten. Dags att sicksacka igen. I början går det ok. Det är gräs vid sidan om som man kan snubbla sig fram på. Men det ska bli sämre sen.

Vi springer på grusvägen nedanför Limhamnsvägen. Till vänster om stigen sluttar marken hyfsat brant uppåt. Omkörning på skrå är sådär kul. Och jag är rädd för att stuka fötterna med fem dagar till varvet. Muttrar tyst i mungipan först och sen bara kommer det ur mig. En bitchig Karen-kommentar om att de som går kan hålla höger…  Vet inte vad det kom ifrån, jag som är konflikträddast i stan och ALDRIG skulle säga något så otrevligt. Men nu gjorde jag visst det. Hur gick det till?

Sista 500 meterna lättar det igen och det går att lägga på en obefintlig spurt för att ta sig över mållinjen.

Första kilometerns missöde kan vara självförvållat. Jag kunde ha dykt upp tidigare och fått en bättre plats i fållan. Men krocken med femkilometerslöparna skyller jag helt och hållet på arrangören, de borde de kunnat räkna ut.

Men jag är inte långsint. Efter att ha minglat runt i målområdet tills jag frös ihjäl och sedan tagit mig hem, hade jag redan glömt trängseln och kom bara ihåg den soliga majkvällen och alla glada människor.

Det var då jag tittade på resultatlistan och insåg att jag inte fanns med. Jag hade gått i mål men tydligen inte startat…

Så nu är jag lite sur igen. Tur att man har en egen klocka! 46:26 visade den. Inte för att ni bryr er. Men för att jag kommer att leta upp det här inlägget till nästa Blodomlopp. För att veta vad jag sprang på och kunna bestämma vilken startgrupp jag ska ställa mig i. Och då ska jag inte starta i startgrupp 2. Note to self…

Det finns farthållare för måltid på 70 minuter och 80 minuter vilket betyder 4:40-fart eller 5:20. Det ena för snabbt för mina slitna ben. Det andra alldeles för trevligt. Blir förvirrad och vet inte var jag ska ställa mig. Men det är ju skönt med en rygg att följa, så jag hakar på 70 minuterskillen. Tänker att jag får släppa i backarna på slutet. Men jag får släppa mycket fortare än så…

De första 5 kilometrarna går söderut, på något som för en inbiten asfaltlöpare närmast liknar trail. Grus, stigar, grästuvor och allehanda ojämnheter. Jag får inget flyt. Naglar mig fast i farthållarryggen men får kämpa oroväckande hårt. När någon annan snicksnackar bakom mig och säger att tempot är behagligt inser jag att jag pushar det för hårt. Vid vätskan efter fem kilometer har jag konstigt högt puls och kan nästan inte dricka pga det. Bestämmer mig för att släppa och komma in i mitt eget tempo.

Att släppa gruppen gör underverk för humöret. Jag slipper stressa, kämpa och hålla fast vid ett tempo som inte är mitt. Tillåter mig att ta det lugnare på de underlag jag är sämre på, för att kunna trycka på när asfalten kommer.

Vi har nu kommit in på 10 kilometersbanan och cruisar runt lite mer i city. På gatustenar, trottarer och i de skarpa svängar som staden bjuder. Här finns mer publik och partystämningen levlar ett par steg. Jag skippar vätskan vid sju kilometer och tänker att det borde komma en vid tio, eftersom stationerna skulle finnas med 3-3,5 km mellanrum. Det är den sista vätskestationen jag ser på länge och jag ska komma att få uppleva en helt ny dimension av muntorrhet.

När vi kommer in i till stadsparken har vi redan ett par höjdmeter i benen och nu ska det bara bli fler. Att Skåne är platt gäller bara Malmö. Lund är typ som alperna. I alla fall känns det så just nu. Men kilometrarna har börjat ticka snabbare sen jag släppt stressballongen. Och efter 9 km kommer….. TRETTON!  Men än har jag huvudet med mig och min inte allt för pjåkiga mattehjärna. Jag inser att det är fel och låter mig inte ta ut någon glädje i onödan.

Vid Gerdahallen kommer äntligen skylten: Vatten 250 meter!  Men efter 250 meter ser jag bara en soptunna full med muggar. Inget vatten. Och då har jag redan sörplat i mig en gel som bara växer i munnen när den inte får bli nersköljd. Shit the same, nu är vi snart framme och nu går det nerför. Nerför genom Lundagård, via en Lundakarneval-klack som ”siktar mot stjärnorna” med sina vattenpistoler. Låter mig duschas och börjar räkna ner. Nu är det bara en miljon gatstenar, ett gäng uteserveringar, en tunnelundergång, lite vanlig hederlig asfalt och en målgång inne på IP kvar. I can do this! Och inte allt för långt i fjärran ser jag den gröna ballongen.

Peppen från uteserveringarna är minimal men funktionärerna på sista kilometrarna är grymma! Jag är så redo att gå i mål nu. Trappar upp farten, tuggar om ett par stycken, njuter av underlaget på löparbanan och korsar mållinjen.

Tiden: 1:09:40 och inte helt långt bakom ballongen som i början var mig helt övermäktig.  Jag är jämn som en klocka på asfalt. I oregelbunden terräng är jag sjukt ojämn. Då passar inte pejser. DET är min lärdom från idag.

17:e tjej totalt och 2:a i tantklassen. Det får man vara nöjd med.

Jag tar tåget till starten i Simrishamn. Vis av erfarenhet vågar jag inte lita på Skånetrafikens punktlighet utan tar ett tidigare tåg. Går upp i ottan och är i startområdet nästan först av alla. Långt innan startportalen är rest och fållorna riggade. Men bajamajorna är på plats och jag har typ 10 stycken för mig själv! Solen skiner och jag hittar ett gäng att hänga med fram till start. Faktum är att efterhand som folk strömmar till blir det nästan FÖR trevligt. Jag vill mingla med alla så att jag tillsist glömmer bort vad jag ska på mig, vad jag ska ta med mig och vad jag egentligen heter och gör där…

Men framför allt glömmer jag att gå in i startfållan. Slänger mig in i panik och hamnar alldeles för långt bak. Orutinerat. Men jag har ju inget mål med dagen så det kan ju kvitta. Har faktiskt ingen plan alls, och då kan det ju bli som det blir!

Startskottet går utan föregående nerräkning. Plötsligt är vi i väg och det går riktigt långsamt. De flesta ska ju springa 60 kilometer och har ju ingen anledninga att stressa iväg. Och jag har det ganska skönt och låter mig inte stressas.  Första kilometrarna är underbara. På cykelväg istället för den plågsamma stranden som annars är loppets signum. Det är oljespill på sanden och stranden behvöver saneras. Vi får inte springa där och ingen är lyckligare än jag. Med tanke på ångesten jag haft för sanden ligger det nära tillhands att tro att det är JAG som spillt oljan, men så är det faktiskt inte!

Kommer ifatt Bjärred-Anna och Kävlinge-Jonas, och de har ett skönt tempo. Dessutom är de glada, peppiga och allmänt trevliga att ha att göra med. Jag hänger på. Att de får bli ofrivilliga fotomodeller på ALLA mina bilder under loppet får de liksom leva med. Anna ska springa 60 kilometer och Jonas kör Duon som jag. Ändå är det Anna som håller taktpinnen och hon är stark! Ibland tänker jag att det går lite fort, men det är ju inte läge att gnälla för den som ska springa typ dubbla sträckan.

Vi slipper den värsta sanden men går inte lottlösa vad gäller strandlöpning. Det hade jag heller inte velat. För stranden är magisk idag, solen skiner och himlen är blå. Vem kan inte älska det här? Från sandstrand till stenstrand till äppelodlingar, ramslöksdungar, och plötsligt är vi i Kivik. I en evighetslång nerförsbacke på asfalt har jag rullat i från mina kumpaner och tar tillfället i akt till långfika i Kivik. En kopp sportdryck och några nävar chips that is. Men mest av allt lite mingel med bästa Ann-Elise som skulle varit min teammate men fick avboka i sista stund. Plötsligt är gänget i fatt och förbi, de har inte alls fattat det där med att fika. Jag slänger i mig resterna av sportdrycken och hänger på.

Vi springer genom Kivik och över Ravlundafältet där det skjuts friskt. Jag hoppas att de siktar åt ett annat håll, för än är jag inte så trött att jag vill bli träffad! Jonas har börjat muttra lite över att ha två traktor-Annor i gänget. Vi som bara tutar på. Aldrig kroknar. Fast jag känner att andra Anna är snäppet mer traktor, och imponeras över farten hon håller när hon ska springa SÅ mycket längre. Och dessutom jobba på kvällen…

Anyway. Någonstans efter Haväng tappar vi Jonas. Vi tuggar på och räknar kilometrarna. Nu är det inte långt kvar. Jag längtar efter kaffe och att få klättra genom ett tåg. Tåget som ska stå på rälsen strax före Bengtemölla, men som inte stod där förra gången jag sprang. Nu ska jag äntligen få tåg. Trodde jag.  Inte heller i dag har tåget behagat infinna sig och jag känner mig snuvad på tågkonfekten.  Plötsligt säger Anna att vi är framme. Hon har sprungit här 4 ggr tidigare och jag litar på att hon har rätt.  Nu är det bara att hoppas att Jonas är redo för växling. Att han inte sitter och fikar nånstans…

Efter 3 timmar och 14 minuter lämnar jag över. Det är Jonas time to shine. Och jag ska bara chilla.

I Bengtemölla samlas alla vi lättade, som sprungit klart. Alla nervösa som är på väg ut. Och alla som önskade att de var klara men har 27 km kvar. Det är ett mingelparty av rang. Och tillräckligt varmt för att slänga sig handlöst i gräset.

Första sträckan må va värre än den andra. Men det är sjukt värt att ha sin del avklarad. Att kunna cruisa runt och heja efteråt istället för att stirra omkring före. Vi stannar till vid Brösarpsbackar och Hallamölla för hejarop och support innan vi beger oss mot mål. I bilen ser jag att jag och Jonas kommit trea, men tycker det verkar lurt. Blir ändå lite stressad över att vi är långt bort och att Jonas ska få stå på pallen själv.

Men det blir ingen pall. Ett par som sprungit 40 minuter fortare än oss är inte med på listan och det känns fel att ställa sig på pallen. Smyger fram till speakern och säger att det är fel i resultatet. Prisutdelningen avbryts och tidtagarna får göra om och göra rätt. Vi får hoppa ner två platser i listan och slutar femma i mixklassen. Gott så. Sen blir det kaffe, bilresa och hallgolv.

Och eftersom Fredrik är på svensexa är det ingen som bryr sig om hur länge jag sitter här. Ändå lite lyxigt!

Och som slutkläm. Tacktalet.

Tack till Gael & Crew för ett som vanligt fantastiskt lopp. Nu dessutom med helt perfekt löparväder.

Tack till den dansande hejarklackstjejen för all pepp längs vägen. Så grym!

Tack till mitt eminenta sällskap Anna och Kävlinge-Jonas längs banan.

Tack Cykel-Jonas för att du hoppade in med kort varsel och räddade min start.

Tack Skånetrafiken för att jag kom fram i tid.

Tack Kävlinge EIite Runners för att jag fick hänga med er.

Tack kroppen för att du ställer upp på allt jag hittar på.

Har jag sagt att jag älskar löpning?

Starten vid Hovdala slott ligger ca 4 km vår Sportstuga. Det betyder att man kan avklara alla toalettbestyr hemma och ramla in i tävlingsområdet 25 minuter före start. Underbart sånt. Jag är nervös i magen, så som en asfaltlöpare kan bli vid blotta tanken på kupering och rötter. Jag vet att det kommer bli apjobbigt hur lugnt jag än tänker ta det. Jag rejsar nämligen inte i terräng, det är jag för tekniskt inkompetent för.,,,

Startfältet är ganska litet och som vanligt är det inte många jag känner igen. Som varje år tycker jag synd om alla Malmöbor som inte orkar ta sig hit. De hade älskat det! Jag får muta med post run pizzaparty i Sportstugan nästa år… Anyway. Speakern räknar ned. Det är dags. Och så är vi iväg…

Vi njuter av lite bred grusväg ett par hundra meter innan backbonanzan börjar. Jag trippar försiktigt upp men pulsen tar älgakliv. När pulsen återhämtat sig en aning konstaterar jag att jag har 20 kilometer kvar. Kommer jag ens att överleva det här?

Första delen av banan är slingrande på mjuka stigar. Här finns inga rötter och stenar som stör och jag kan hålla ett skönt flow. Det gäller att njuta innan vi kommer in på 10-kilometersslingan.  Det är där de värsta höjdmetrarna återfinns och jag laddar mentalt. Tar en gel vid kilometer 7, för huvudet. Jag måste orka peppa mig själv när det inte finns några grusvägar för traktorn att kicka in.

Sen börjar berg-och-dal-banan. Flåsande människor kommer upp bakom och vill springa förbi. Jag är inte van att bli omsprungen så här. Känner mig kass. Kommer ifatt en tjej och lägger mig bakom. Så skönt att låta någon annan styra farten och hitta vägen. Vid 13 kilometer är det värsta över. Jag har överlevt backarna men nu kommer rötterna. Inser att alla andra är så mycket bättre på både backar och rötter. Självförtroendet får sig en törn men återhämtar sig så fort vi kommer ut på grusväg. Från att vara dödens död kickar maskinen in och jag känner mig odödlig. Men inget varar förevigt, plötsligt ska vi ut bland stenar och elände igen.

Mentalt har jag tänkt att jag bara behöver uthärda 18 kilometer och sen är det nerför hela vägen in i mål. Men banan är omlagd i år, och naturligtvis märker jag inte att den är lite snällare än vanligt på mitten. För den avslutande backen är senarelagd och framflyttad. När jag tror att jag ska gå på autopilot rakt in i mål ska jag plötsligt uppför värsta Kilimanjaro. Och någonstans i buskarna när jag nästan är döende hoppar Fredrik fram med kameran. Jag har snor i hela ansiktet och orkar bara lyfta ena mungipan. Mer energi finns inte kvar.

Som tur var kommer en ytterst peppig funktionär och upplyser om det bara är 50 meter till krönet. Jag tackar, bugar och kravlar mig upp.

Nedräkningen har börjat. Lite kringelikrokar och sen är vi framme vid punkten där jag VET att det bara är nerför kvar. Underbar känsla att rulla ner för den alldeles för branta backen, korsa vägen, passera slottet, se prisutdelningen i ögonvrån, snubbla fram över sanden på målrakan (vad kom den ens ifrån?) och äntligen passera mållinjen.

Och det är precis här i målet jag saknar löparcommunityt från södern. Jag känner ingen. Vem ska jag älta backar, maxpuls och dålig trailteknik med? Vem ska jag få berätta om mina fula gula stumpor för?  Som sagt, post-run pizza party till nästa år. Alltid kan man lura någon!

Hässleholmsloppet är världens mysigaste lopp. Så plågsamt och så vackert. I år låg det lite tidigare i april och vitsipporna var lite mer sparsamma med sin närvaro, men ändå, utsikterna och naturen, så magiskt fint.

Tack Hässleholmsloppet för ett grymt arrangemang. För en vägvisning så exemplarisk att inte ens jag kom vilse, fast jag sprang stora delar helt ensam. För peppiga funktionärer och en kanonfin bana. Nya omdragningen riktigt bra, och till nästa år ska jag se till att vara mentalt förberedd på sista backen!

För ja, det blir ett ”nästa år”. Jag har sedan länge glömt alla ”aldrig mer”-tankar som dök upp längs vägen…

Det är med det mindsetet jag ställer mig på startlinjen. Jag ska bara glida runt och ha ett trevligt 21 kilometer långt mingel. Men minglet uteblir…

Kommer till startområdet alldeles för tidigt med tanke på vädret. När nummerlappen är uthämtad sätter jag mig i bilen och vägrar att gå ut därifrån förrän alldeles i sista stund. Offrar båda uppvärmning, löparmingel och bajamajabesök för slippa regnet. Men blöt ska jag bli ändå. Det plaskar i skorna innan jag ens är halvvägs till starten.

Det är ett kändistätt startfält. Ja inte så att Harry Styles dyker upp i fållan, men insta-löparvärldens kändisar blandat med Gerillalöpare och allehanda kompisar och bekantskaper. Extra kul ska det visa sig då det är en fram-och tillbaka-bana som gör att man får chansen att heja på dem alla!

Fram-och-tillbaka-bana alltså. På asfalt. Nästan uteslutande rakt fram. Och med en höjdprofil där det går uppför i 5,5 kilometer och sedan nerför i 5 km. Sen vänd på steken. Ni fattar. En vanlig dödlig hade förmodligen dött tråkdöden, men jag älskar ju asfalt och rakt fram. Och själva monotonin i att precis inget händer.

Startar ganska lugnt och första uppförssegmentet passerar hyfsat smärtfritt. Jag tappar alla snackekompisar direkt och går in i min egen bubbla. Det är svårt att vara någon annanstans, det är dimma all over the place och om utsikten är vacker så har i alla fall inte jag sett den…

När vi når krönet och får chansen att rulla nerför i 5 km är lyckan ett faktum. Fast jag kan inte njuta fullt ut, för någonstans i bakhuvudet gnager det att jag ska tillbaka samma väg. Och då har nerför förvandlats till uppför, medvind till motvind!

Med ett par kilometer till vändningen börjar vi möta täten som vänt och är på väg tillbaka. Snabba gaseller med fokuserad blick. En bit längre ner i ledet börjar jag känna igen folk. Peppar, high five-ar och får pepp tillbaka. Älska vändbanor!

Jag både längtar och inte längtar till vändningen. Hemväg är ju alltid skönt, men alltså inget slår svag nerförbacke. Fast om ska jag ta mig i mål finns ingen återvändo, det har blivit dags för U-turn.

Knappt har jag hunnit runda konen, innan jag ser Maria bakom mig. Vi är väldigt jämna och jag tävlar ju inte, men det hade ju varit roligt om hon inte kom ifatt…

Första kilometern efter vändning går 30 sekunder långsammare än den föregående. Inte en chans att jag kommer att hålla undan. Speciellt som det plötsligt blir motvind också. Mitt sämsta element. Vet att det är 5 kilometer till nerför. Försöker gilla läget och får hjälp på traven av två stjärngossar som kommer sjungandes! Blir glad i hela kroppen!

Loppets sista 5 kilometer är de skönaste kilometrar jag upplevt i ett lopp någonsin. Konstant nerför. Regnet har slutat och anstränger man sig lite kan man se solen. Jag slappnar av i hela kroppen så att mina kinder börjar flobba omkring. NI vet som på 100 meterslöpare i slow motion. Rullar ner, passerar starten och nu är det bara en kilometer kvar till mål. Och vilken kilometer sen! Med utsikt över Båstad och havet.

Plötsligt dyker Båstads gamla station upp framför mig, med perrongen fylld av peppande publik. Jag känner mig som ett tåg, men nu är det dags att dra nödbromsen och gå i  mål!

Det tar två sekunder efter målgång innan kylan kryper sig på. Jag tar på mig finishertröjan i hopp om att bli varm men det hjälper inte. Som räddaren i nöden dyker Fredrik upp med min varmaste jacka och det räcker för att jag ska överleva länge nog för att hinna med glöggen och lussekatterna!

Glögg är i vanliga fall det värsta jag vet, men att få något varmt i kroppen är precis vad som behövs just nu.

1.41.41 med en ansträngning som kändes kontrollerad och bra. Det får jag vara nöjd med. Jag som varken tränat fart eller distans sedan yngre medeltiden. Och som trodde jag fastnat i sexminutersträsket utan förmåga att ta mig därifrån.

Det här avslutar loppåret 2025. Och ett löparår som varit allt annat än problemfritt. Nu ser jag framemot ett blankt 2026 och hoppas få känna mig stark som ett troll igen.

Allt är exemplariskt ordnat. Bajamajor i överflöd gör toakön avklarad på fyra minuter. Nummerlappen är uthämtad på knappa två och uppvärmningen får man på köpet via 1,5 kilometers promenad från bilen. De har till och med tagit kopia på det fantastiska vädret från förra året och solen skiner från klarblå himmel. Det är bara graderna som är lite snålt tilltagna. Funkar t-shirt i plus sju? Velar in i det sista och fattar beslutet endast baserat på att t-shirten är rosa och den långärmade är mörkblå. Det blir rosa. Och ingen är förvånad!

Möter upp gänget från Gerillan för en före-bild och sammanstrålar senare med andra peppiga löparvänner. Alla ska ta det lugnt och njuta. Utom Linda som ställer sig ett par rader längre fram…  Men nått går fel. Det är nog ingen som precis njuter!

Starten går och första biten på grusväg är lugn och beskedlig. Men säg den lycka som varar. Snart är vi nere på stranden och sanden är djup, blöt och svårforcerad. Jag låter pulskurvan tala:

Det är en fröjd att komma ut på stigarna, där långa köer skapas och tempot går ner. En chans för puslen att få stabilisera sig lite.

Benen känns förvånansvärt pigga bara 6 dagar efter maran. Jag lyckas spänstigt skutta över de miljoner träden som ligger över stigarna. Men det är något med andningen. Jag flåsar som en blåsbälg och det piper lite oroväckande.

Vid fem kilometer klappar Charlotta mig på axeln och passerar. Mitt när jag har stannat för en klunk sportdryck. Vad fasen. Så här kan vi inte ha det…

Det smiter in en kille mellan oss och jag är fast besluten om att inte släppa. Men Charlotta har vassare armågar och mer energi för omkörning. Hon tar sig förbi två tjejer medan jag blir kvar bakom, i ett alltför långsamt tempo. Och jag tar mig inte förbi. Underlaget utanför stigen är knöligt och jag vill inte riskera några fötter. Jag får acceptera mitt öde. Tuffa på bakom och samla kraft.

När vi kommer ut på ett lite sandigare fält skapas omkörningsmöjligheter och jag springer upp jämte. Såklart hade det varit allra roligast att gå i mål samtidigt, men det är här inte loppet man springer och småsnackar på. Fredrik, den ständiga fotografen, tycker också att vi ser bistrare ut än vanligt. Ibland inte kontaktbara. Han skulle bara veta vad djup sand och branta backar gör med en marathontraktor…

Någonstans på slutet händer det som världen väntar på. Jag står på öronen. Som så ofta när underlaget inte är platt. Känner direkt att det gått bra, bara lite skrapsår på underbenet. Är snabbt uppe igen och alla som passerar tar sig ork och tid att fråga hur det gick. Löpare alltså, det finast folket!

Jag har inte slagit mig men kroppen verkar ha fått en liten ”chock” av vurpan. Pulsen går inte ner. Jag känner mig nästan vinglig. Slår av lite på farten men det är omöjligt att få ner pulsen när backarna avlöser varandra. Sista kilometern är en bergochdalbana av rang. Hela tiden väl medveten om att vi ska avsluta kalaset på sand.

När jag ser bilderna från strandlöpningen känner jag inte igen mig själv. Jag som brukar skutta fram på lätta steg ser ut att harva mig fram på ren viljestyrka. Den lilla höjdskillnaden upp till målrakan känns oöverstiglig men jag trollar mig upp. Håller på ta fel fålla till mål och råka ut för ett varv till. DET hade varit ödesdigert.

Kliver över mållinjen, stoppar klockan och vänder mig om. Bara 18 sekunder efter kommer Charlotta. Och jag hoppas att hon inte heller tog det lugnt. För om det här hennes lugnt så måste jag börja träna!

Jämna på maran och jämna på sandstrand. Vi kommer kunna göra stordåd ihop!

Tack till Åhus Trail för ett exemplariskt fint lopp i år igen. Nästa år ska jag springa lugnt och njuta av utsikten…

Dagen börjar med strul. När jag ätit tre tuggor av min gröt säger Fredrik STOPP. Den medhavda havremjölken är visst sur! Jag har i min morgonkoma inte märk något men tydligen stinker den skurtrasa och smakar ungefär samma. Paniken är ett faktum, jag kommer bli magsjuk på loppet, säkert göra i brallan också.

Men vad nästan värre är, är att jag inte har nån havremjölk till kaffet! Fredrik offrar sig och skyndar ner i hotellcaféet. Det finns cappuccino. Med tysk havremjölk som smakar blomvatten. Nåja, det får gå. Men mår jag inte lite illa…?

Vi hoppar på ett tåg till Hauptbahnhof och följer efter en turistgrupp vid namn SUB3-travel för att hitta till starten. Vissa oklarheter i gruppens namnval dock, vi hittar både tanter och äldre farbröder i gruppen.

Fredrik ska vara springande hejarklack och har en egen bana på 21 km att följa. Enligt plan ska vi ses på kilometer 7, 14, 21, 35 och i mål. Gott så. Jag bär rosa av synlighetstekniska skäl. Och för att jag gillar rosa…

Fredrik säger CIAO när vi skiljs och jag lämnar in en protest. Hals und beinbrochen (???) ska det ju vara enligt familjetradition! Hur ska jag annars komma i mål?

Jag ställer mig i bajamajakön och tar mig hela vägen fram på bara en halvtimme. Problemet är att det saknas toapapper och jag får vara lite kreativ, men jag besparar er detaljerna! DET var den enda missen på dagens lopp. Toapappertorsk innan klockan 8:30. I övrigt flyter allt!

Sammanstrålar med Johanna och Jesper från Malmö Gerillalöpare innan vi ska in i fållorna. Det är nu det ska ske. Vi ska springa Berlin. De andra två är rutinerade, det är bara jag som har premiär!

Väl inne i fållan inser jag att jag inte knutit skorna på riktigt. Bara lite löst. Att böja sig ner mitt i en sardinburk av löpare blir dagens första utmaning. Minst 15 rumpor i huvudet senare är jag redo. Let’s do this!

Först springer snabbisarna och vi promenerar fram i sakta gemak. 15 minuter senare är det min tur. Jag håller höger för att inte missa Fredrik, men det gör jag ändå. Han ser inte mig heller! Ny chans om 7 km.

Det går rakt fram på asfalt. Min favoritcombo. Kanske är det därför benen sticker i väg lite väl fort. Men hela samlingen håller liksom den här farten och det är svårt att sakta ner. Vill inte ha 50000 löpare över mig…

Allt känns över förväntan och kilometrarna tickar fort. Mina egna mycket fortare än de officiella. Det kommer bli en lång mara nu igen!

Jag har en person framför mig som ska dyka upp från och till under hela loppet. Att jag ens lägger märke till honom är för att hans lösa shorts flyger upp hela tiden och blottar hans beiga kalsonger av oklar modell.

Jag har sprungit många maror men det är i Berlin det händer. Det är här jag gör första gången får uppleva plastmuggkaos i vätskestation. Ljudet av miljoner kraschade muggar kan ge tinnitus hos vem som helst, och konsten att hoppa mellan muggarna och försöka landa på muggfri mark ska visa sig kräva skills på en helt ny nivå.  Jag  klarar mig undan både tinnitus och muggvurpor men får kämpa med sportdrycken som gjort marken glashal!

Ser Fredrik enligt plan både vid 14 och 21 och allt känns finemang. Peppen längs banan är bra, men då vet jag inte vad som komma skall. Det här är bara en mjukstart! Sista milen börjar Festen 2.0.

Men först ska vi få Maurten gel. Jag är kräsen när det gäller gels. Specialbeställer från England den enda sort jag inte får kväljningar av.  Maurten klarar kriteriet ”inte slajmigt söt” men faller på konsistensen. Geléklumpar liksom. Som att tugga det där som kommer upp efter långvarig lunginflammation. Jag dör men fortsätter springa!

Värmen blir påtagligare. Jag har inte ont nånstans men benen går inte fortare!  Fast nu ljög jag. Jag har ont men inte i benen. Det är min Marathon-nacke från Köpenhamn Marathon 2023 som gett sig till känna. Huvudet väger ett ton och fäller jag det bakåt känns det som det kan lossna. Blicken på fötterna framför för att inte bli huvudlös mitt i Berlin!

Oklart om nacken påverkar benen eller om det är humöret som får en törn. Jag har milen kvar och det känns som en evighet! Har jag ens någonsin orkat springa en hel mil?

Peppen längs banan är crazy nu! Musik, trummor, skyltar, ljud, skrik, allt! Och det är nog det som ändå får fötterna att röra sig i hyfsad fart. Utan detta ljudliga fyrverkeri hade jag nog frestats in i en söndagsjogg.

När Brandenburg Tor uppenbarar sig vet jag att det är nära! Att den 22:a marthonmedaljen snart är min. Till tonerna av Avicii och helt utan att se Fredrik passerar jag under den ståtliga portalen och vidare mot den blåa skapelse som säger ZIEL!

Jag är i mål. Jag har bockat av den andra av höstens tre maror. Den tredje orkar jag inte tänka på ännu. Nu är jag bara lättad att det gick vägen.  Glad över att  ha upplevt Berlin. Insupit feststämningen och hajfajvat halva stan!

3:38:47. inte där jag var men där jag är. Tack kroppen!

I ett annat inlägg ska ni få läsa om min målgångsbanan. Men nu har jag slut på skrivmuskler…

Och ni kanske ändå har somnat…?