Vi orkar inte klättra mer och böja fötter i konstiga vinklar. Vi orkar inte kämpa 45 minuter för en kilometer. Idag vill vi nå toppen på enklast möjliga vis utan att för den skull beställa helikopter. Vi tar berget med de 1978 trappstegen – Reinebringen.

Uppskattad tid till toppen är en timme men jag har uppdämd energi i kroppen som vill ut. Maskinen kickar in och vi tuffar på i stadig fart uppåt. Utan att stanna för utsikten, den kan vi ta på vägen ner. Vi kör om de som stannar och flåsar och känner oss starka som troll. En underbar känsla efter att ha krupit på alla fyra de senaste dagarna.  På trettio minuter har vi nått toppen och stannar till för den obligatoriska photoshooten.

Nerfarten är lite stappligare. Det är alltid jobbigare ner. Inte i flåset såklart, men i låren. Speciellt de med träningsvärk.

Reinebringen är en turistattraktion. För att du hyfsat enkelt når de fantastiska vyerna. Därför är det också mycket mer folk än på de övriga toppar vi besökt. Vi har ändå tur som kom upp så tidigt på dagen.  På vägen ner möter vi ett lemmeltåg av människor och tänker att det nog kan bli rätt fullt där uppe.

Dagsverket är avslutat på dryga timmen och resten av dagen ägnar vi åt förflyttning och mat.  Vi tar en god cappuccino på kaffebaren Bringen i Reine innan vi tutar vidare mot nästa destination, Ballstad.

Här har Fredrik av misstag råkat boka en ej avbokningsbar stuga, i ett samhälle som inte har så mycket att erbjuda. Utom en superfin restaurang. Eftersom vi ändå är fast på stället bokar vi vår silverbröllopsmiddag här. Chef’s table och oräknerligt antal supergoda rätter.

Här spisar vi gott i sällskap av ett par från Stockholm och två från Norge. Det blir en härlig och glad tillställning, många skratt och fantastisk god mat. Kan varmt rekommenderas den som har vägarna förbi Ballstad eller bara råkar klicka hem ett ej ombokningsbart boende!

I morgon vilar vi hela dagen för att ladda för midnattsvandring. Stay tuned…

Vi hade lite betänkligheter om att gå på restaurang med de nya coronarestriktionerna men då  vi hittills aldrig upplevt något problem på finare restauranger så chansade vi. Och kände oss aldrig obekväma. Det kändes helt Corona-safe.

Menyn är  längre än ett marathon och för en med grav beslutsångest blir det lätt lite jobbigt. Och hur många rätter orkar man egentligen?  Men det går bra att dela hel vilt och snart har vi satt en struktur för kvällen. Vi börjar med snacksrätterna och smakar oss igenom råraka med caviar och creme fraiche, smörstekt toast med hummer och pinnbröd.

Rårakan är krispig och god. Pinnbrödet smakar som pinnbröd men utan degen i mitten som kännetecknar skolutflykterna från förr. Allt är riktigt gott men där där hummern biter sig fast lite extra. Får smaklökarna att gå bananas.

Bland de lite större rätterna väljer jag vegetarisk taco medan övriga tar en med kalvbräss. Min är fylld med fantastiskt god grillad broccoli, chiligurka, cashew, ingefära och svart bönkräm. Och här höjer vi umamin ett snäpp till. Nu slår det gnistor där inne i munnen. Det har blivit dags för huvudrätten.

Jag har nu valt bort den friterade jordärtskockan med löjrom och vispad grädde trots att hela rätten ropar efter mig. Jag börjar bli mätt. Men har faktiskt redan ångrat mig.

Det blir en kroppkaka med karamelliserad lök, Karl Johan-grädde, ramslök och mandel istället. Supergott med mandel till kroppkaka, hur kan jag inte ha kommit på det tidigare?

Dags för efterrätt. Fredrik väljer ost men jag vågar inte då det är mögelost. Jag äter nästan allt men där brukar det ta stopp. Jag går på en mandelkaka istället, medan dottern testar chokladtartlet.

Allt är gott men det är Fredrik som går vinnande ur efterrättsvalet. Frusen kornblomst (ost) med krispig råg, vinägeraprikos och rosmarinkola är kvällens surprise. Något som man blir lycklig i hela själen av att ha fått testa. För nej, han fick inte ha den i fred…

Det enda dåliga med det här besöket var att vi blev mätta. Utan att ha ätit ens en femtedel av menyn. Jag tror jag måste tillbaka. Den där friterade jordärtskockan skriker efter mig…