Jag tänker att jag ska frysa ihjäl. Jag fryser liksom ihjäl i min tjockaste dunjacka, hur ska jag överleva i vindjacka?

Tanken på skoöverdrag skrämmer mig. De är livsnödvändiga för att inte bli av med ett par tår, men det blir så mycket svårare att klicka i och ur pedalerna. Att inte få ur skon i en korsning kan vara ödesdigert…

Jag har inte haft punka sedan jag bytte till världens bästa däck 2010. Ändå tänker jag att det ska ske just idag. Bara för att Fredrik inte är hemma och kan komma och hämta upp mig (nej, jag kan inte laga!).
Jag ser mig själv stå på en öde åker i väntan på att han ska orientera klart.  Hur tårna förfryser en efter en. Fingrarna. Den där illamåendekänslan när man bli riktigt kall.  Hur länge överlever man ens i vindjacka? Och med cykelskor kan man ju inte  springa efter hjälp…

Jag är millimeter från att ge upp det där med cykling. Men jag tänker om.

Jag väljer en strategisk runda som går genom mindre orter med livsmedelsaffärer. Där kan jag ju värma mig medan jag väntar på undsättning. I det fall jag nu skulle ha fått punka för första gången på 10 år. Rundan passerar av en händelse också orter där ens bättre vänner bor…

Jag tar på alla kläder jag äger och tvingas välja mellan en illgul synlig jacka som luktar svett eller en roströd mindre synlig jacka som är ren. Rent överlevnadsmässigt är den gula bättre men jag tänker mest på mina vänner som jag ska värma mig hos om jag får punka. Det blir den roströda…

Sen cyklar jag. Bara för att upptäcka att det inte är kallt alls. Det blåser förskräckligt mycket, men har man bara uthärdat första halvan blir hemvägen helt amazing. Medvind och nerförsbacke är det närmaste berg-och-dalbana-pirr i magen man kommer så här i Corona-tider.  Och jag fick ingen punka.

Så mycket huvudbry helt i onödan.

Det här är vad folk vill ha:

Banan och vatten. En arrangörs drömdeltagare. Så lättfixat. Fast det där med att få GULA bananer är tamejtusan omöjligt. Trots flera års försök, med alla möjliga leverantörer och tidpunkter för beställning, har vi hittills bara fått gröna. Illgröna.

Oatly dryck. Chokladdrycken alltså, så god. Går åt som smör efter våra lopp. Hoppas få dit den även nästa år!

Havrecappuccino. Alltså jag hade sprungit vilket lopp som helst för att få en havrecappuccino i målgång. Svårt med logistiken i Stävie dock. Vill man ha cappuccino får man komma på min födelsedagsfest!

Kexchoklad. Den ger jag alltid till barnen. Fast den är cool i senare upplagor med peppande text som KÄMPA PÅ och DU ÄR BÄST. Hade kunnat äta den bara därför. Annars gillar jag mer mörk choklad och praliner…

Blåbärssoppa. Den har vi alltid i Stävie. Som en hyllning till Vasaloppet. Har inte sett den på något annat lopp dock…

Kärlek. Den är fin. En kram i målgång blir man glad av. Tänk om man skulle satsa på 800 kramar den tredje mars!

Kaffe. Den verkar poppis. Undrar om vårt elverk klarar en kaffekokare. Sist gick all el till värmefläkten i sekretariatet. Det var därför det blev lite dåligt med musik till uppvärmningen…

Alkolholfri öl. Alla snackar om målgångsöl under sista milen på ett maraton. Det är typ det sista jag är sugen på. Är det bara jag som taggar skummad havremjölk och müsli? Inte tillsammans dock…

Lättsaltade chips. Här är någon som har fattat grejen. Chips är det godaste när man springer långt. Inte för att Stävie är så långt men ändå….

Ägg och snus. En otippad kombo. Har faktiskt aldrig testat den…

Har du några spännande målgångscravings att dela med dig av?

(Wienerbrödet på bilden har inget med inlägget att göra. Men det hade suttit fint vid nästa målgång!)

Jag tappade feelingen. Eller kanske snarare slutade jag få löparknän på somrarna… Jag slutade cykla. Förra årets rafflande totaldistans var 50 km fördelat på ETT tillfälle.

Målet för 2018 är att bräcka det. Och jag är på väg…

Har bestämt mig för att INTE springa idag och letar febrilt efter substitut på gymmet. Men inget känns fancy nog. Det är nästan att jag ställer in mig på stretch i trädgården när tanken på cykeln dyker upp från ingenstans.

Jag är chockad. En cykel. Hur gör man ens? Tanken kittlar lite och jag känner mig nervös. Det var ju som sagt ett tag sen. Samtidigt lockas jag av utegrejen. Jag kan inte få nog av solen. Jag ska cykla!

Själva cyklingen visar sig inte vara så komplicerad. Ett tramptag i taget liksom. På rätt sida vägen. Det är värre med förberedelserna. För när man cyklat en gång sedan 2016 kommer man inte ihåg:

– Vilken som är ens favorittröja.

– Att man inte får bli kissnödig efter man spänt på sig hängselbrallorna.

– Var alla cykelflaskor blev av när man renoverade köket.

– Att ställa om Garmin på cykling. Hur störigt är det inte med kilometerpip varannan minut…!

– Att det tar minst tjugo minuter att få fram cykeln från sin parkeringsplats bakom bokhyllor, gräsklippare och överblivna resårbottnar.

Jaja. Jag kom ut i alla fall. Och hem. En standardrunda glömmer man inte så lätt!

I år har vi osedvanligt tur med vädret och Barsebäck visar upp sig från sin vackraste sida.

Vägen dit går lugnt och beskedligt. Precis som jag önskar, så där efter läggdags. På vägen hem går folk bananas. Vet inte om det är räkorna som satt sprätt i cykelbrallorna men alla tuggar på som attan. Kan även vara en hemlig önskan att komma hem innan fotbollen är slut. För sånna som bryr sig om sånt.

Min lugna nästan-midnatt-runda förvandlas plötsligt till värsta fartpasset. Ja de andra verkar inte alls berörda, men så är de säkert kvällsmänniskor. Jag skyller på det. För jag vill inte erkänna att all löpning och utebliven cykling faktiskt gjort mig till en supersunkig cyklist…

Men att cykla regelbundet (och därmed få lite flyt i cyklingen) gör jag bara när jag är löpskadad, och nu är jag sjuhelsickes hel! Jättepeppar på den.

Efter 2,5 km låter det BRAK bakom mig. Fredrik skriker till men jag kan inte vända mig om. Befinner mig mitt i en brant backe (som på bilden ovan ser helt platt ut) och vet att jag välter om jag slutar trampa. Tar mig upp, gör en u-sväng och åker ner igen för att se vad som hänt.

Kedjan har gått av på mitten och våra långpassdrömmar grusas i ett nafs. Vi har åkt en halvtimme med bil och tanken på att åka hem igen lockar måttligt.

Som tur är har Fredrik programmerat gps:en vilket gör det möjligt för mig att fortsätta på egen hand. Även fast jag lovat mig själv att aldrig någonsin följa gps-spår igen. Jag vet ju att det kan leda till vildsvin, taggbuskar och total vilsenhet.

Fredrik har ett par gamla löparskor i bilen. De får duga. Han byter mountainbike mot löpning. I cykelbyxor som ska visa sig ge härliga skav i blöjområdet… Plattslitna skor är heller ingen höjdare off road, men ändå ett bättre alternativ än att åka hem och sura.

Så. Jag cyklar själv. 50 km mestadels på grusvägar. Ett avsnitt i leran som håller på att dräpa mig. Paniken när jag inser att jag kommer att välta och bli blöt. Maxpulsen som uppkommer när jag vägrar möta leran och larmar på med kroppens ALLA muskler i ett desperat försök att komma levande igenom. Lättnaden när jag får fast mark under hjulen. Och det roliga i att istället få välta i jordens största lövhög.

Det blev en bra dag. Fast utan sällskap.

67 km i eftermiddag. 100 km i morgon fm.

Det kan man kalla bra start på helgen.

Nu återstår bara en fråga:

– vad ska jag ha på mig?

Precis som vilken fredagskväll som helst alltså.

Första två milen tog typ en timme. Vinden kom mestadels framifrån – lika ogenomtränglig som en vägg. Kortare stunder fick vi den istället i sidan vilket var sju resor värre. Jag kastades omkring som en vante i vinden och hade INGET att sätta emot. Var läskigt nära diket vid flertalet tillfällen och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte hamnade där.

Efter 4 mil tyckte vädergudarna att vinden liksom inte var tillräcklig för att sätta mig på prov. Då tog de fram de mörka molnen också. Så här såg det ut framför mig och det fanns ingen återvändo.

Det var inte en fråga OM det skulle regna utan mer HUR JÄKLA BLÖTA vi skulle bli? Kan säga att det var med ganska blöta brallor vi satte oss i de snofsiga gröna stolarna på lunchrestaurangen i Klippan.

 
Matchar inredningen med min tröja…

Sista biten hem. I medvind!!!

Lite kinamat i magen och en punktering på det, sen var vi redo för hemfärd. I medvind. Slutet gott allting gott. 119 mil avklarade i år. 31 kvar, sen är jag redo för Vättern. Eller inte.

Summa summarum: 62 km morgoncykling med alla tänkbara ingredienser.

Så här mycket vatten hade jag förresten i ena strumpan när jag kom hem:

Här är den:

 
Inte ens lite rosa. Men fin ändå. Canyon Ultimate Al 8.0W.

Men leveranstiden är lång och min gamle trogne Eddie hinner allt med ett par vändor till över söderåsen innan han får gå i pension.

 
Bild från söndagens 10-milarunda på söderåsen. Tyvärr syns det inte hur brant det är…

När jag och Fredrik för någon månad sedan bestämde att vi skulle cykla långpass på påskafton tänkte jag mig kortärmat, vårvärme och nyutslagna träd. Istället blev det full mundering, snålblåst och motvind…

Så här gick det till:

09.40. Startklar. Tolv härliga mil väntar.

Uppför och motvind. Knappt styrfart…

Härliga skånska slätter utan någon som helst förmåga att stoppa vinden.
Nu känns det inte lika härligt längre…

Smygehuk – Sveriges sydligaste punkt. Efter 9 mil äntligen dags för medvind!!!

Som ett medelålders par på en campingplats – i likadana kläder!
Efter många mil på sadeln kändes det bra att komma inklampande på påskmiddagen. Bara 38 minuter efter utsatt tid. Fint folk kommer sent har jag hört. Fast oftast inte svettiga…