Race report: Lundaloppet 15 km 2026

Spontananmälde mig igår. Mest för att inte råka spontananmäla mig till Köpenhamn marathon. Inte för att jag inte är tränad för det, utan för att jag haft ett par mängdveckor på raken och har ben som känns därefter. Trötta…
Lundaloppet alltså. 15 kilometer. Med träningsberedskap 4 enligt Garmin….

Det finns farthållare för måltid på 70 minuter och 80 minuter vilket betyder 4:40-fart eller 5:20. Det ena för snabbt för mina slitna ben. Det andra alldeles för trevligt. Blir förvirrad och vet inte var jag ska ställa mig. Men det är ju skönt med en rygg att följa, så jag hakar på 70 minuterskillen. Tänker att jag får släppa i backarna på slutet. Men jag får släppa mycket fortare än så…

De första 5 kilometrarna går söderut, på något som för en inbiten asfaltlöpare närmast liknar trail. Grus, stigar, grästuvor och allehanda ojämnheter. Jag får inget flyt. Naglar mig fast i farthållarryggen men får kämpa oroväckande hårt. När någon annan snicksnackar bakom mig och säger att tempot är behagligt inser jag att jag pushar det för hårt. Vid vätskan efter fem kilometer har jag konstigt högt puls och kan nästan inte dricka pga det. Bestämmer mig för att släppa och komma in i mitt eget tempo.

Att släppa gruppen gör underverk för humöret. Jag slipper stressa, kämpa och hålla fast vid ett tempo som inte är mitt. Tillåter mig att ta det lugnare på de underlag jag är sämre på, för att kunna trycka på när asfalten kommer.

Vi har nu kommit in på 10 kilometersbanan och cruisar runt lite mer i city. På gatustenar, trottarer och i de skarpa svängar som staden bjuder. Här finns mer publik och partystämningen levlar ett par steg. Jag skippar vätskan vid sju kilometer och tänker att det borde komma en vid tio, eftersom stationerna skulle finnas med 3-3,5 km mellanrum. Det är den sista vätskestationen jag ser på länge och jag ska komma att få uppleva en helt ny dimension av muntorrhet.

När vi kommer in i till stadsparken har vi redan ett par höjdmeter i benen och nu ska det bara bli fler. Att Skåne är platt gäller bara Malmö. Lund är typ som alperna. I alla fall känns det så just nu. Men kilometrarna har börjat ticka snabbare sen jag släppt stressballongen. Och efter 9 km kommer….. TRETTON!  Men än har jag huvudet med mig och min inte allt för pjåkiga mattehjärna. Jag inser att det är fel och låter mig inte ta ut någon glädje i onödan.

Vid Gerdahallen kommer äntligen skylten: Vatten 250 meter!  Men efter 250 meter ser jag bara en soptunna full med muggar. Inget vatten. Och då har jag redan sörplat i mig en gel som bara växer i munnen när den inte får bli nersköljd. Shit the same, nu är vi snart framme och nu går det nerför. Nerför genom Lundagård, via en Lundakarneval-klack som ”siktar mot stjärnorna” med sina vattenpistoler. Låter mig duschas och börjar räkna ner. Nu är det bara en miljon gatstenar, ett gäng uteserveringar, en tunnelundergång, lite vanlig hederlig asfalt och en målgång inne på IP kvar. I can do this! Och inte allt för långt i fjärran ser jag den gröna ballongen.

Peppen från uteserveringarna är minimal men funktionärerna på sista kilometrarna är grymma! Jag är så redo att gå i mål nu. Trappar upp farten, tuggar om ett par stycken, njuter av underlaget på löparbanan och korsar mållinjen.

Tiden: 1:09:40 och inte helt långt bakom ballongen som i början var mig helt övermäktig.  Jag är jämn som en klocka på asfalt. I oregelbunden terräng är jag sjukt ojämn. Då passar inte pejser. DET är min lärdom från idag.

17:e tjej totalt och 2:a i tantklassen. Det får man vara nöjd med.