Löpning och Instagram

För andra gången i mitt liv sprang jag med lurar häromdagen. För att jag var omotiverad och inte orkade tänka själv. Podden som fick göra mig sällskap heter Prestationskompassen och avsnittet (nr 23) gästades av Lindha som valt bort Instagram för vad det gjorde med hennes löpträning. Måhända att mina ben var som betong och att löpningen var närmast en katastrof men podden satte igång en massa tankar som jag kände att jag behövde snurra ut. Så jag gör det här på bloggen. För att instagram inte gillar långa utsvävningar och för att jag inte kan hålla mig kort….

Jag använder tre sociala medier. Facebook för att titta på gamla minnen och hitta roliga löpevenemang. Strava för min egen statistik och inspo till olika pass. Och så Instagram, för att jag typ är beroende…   Idag pratar vi Instagram och jag ska försöka bena ut varför jag finns där och vad det gör med mig?

Jag har valt att hålla mitt Instagram strikt träningsrelaterat. Visst kan en man, ett barn eller ett restaurangbesök flasha förbi någon gång men i huvudsak är det träning jag delar. För att det är där jag vill inspirera och inspireras. Och för att jag inte ser någon anledning att vara allt för privat.

Instagram tar mycket tid, och såklart måste det ge mig något för att det ska vara värt det. Samtidigt som jag är 100% medveten om de negativa aspekterna som Lindha tar upp i podden. Vi kör en klassisk plus/minus-lista!

De här galningarn hade jag inte hittat utan insta. Vilken förlust!

På pluskontot:
Löparcommunityt. Via instagram håller jag kontakt med personer jag träffar på löparresor, lopp och events. Bekantskaper som annars runnit ut i sanden, bevaras när man fortsätter följa varandra. Och även åt andra hållet. Instafriends blir på riktigt när man träffas i verkligheten sen.

Inspiration. När fantasin tryter är det underbart att hitta ett färdigt pass som någon delar. Eller inlägg från fancy lopp jag inte har koll på. Fina upplevelserundor, you name it. Instagram är en skattkista av inspiration.

Bekräftelsebehovet. Pinsammaste punkten men alltså, att se lajksen ticka in efter ett lopp är balsam för själen. Men det är väl också den punkten som riskerar att bli lite skadlig. När man börjar tänka mer på ”vad ska jag lägga upp på instagram?” än vad ska jag träna?” Och om man börjar känna press att prestera för att få likes. Jag har hamnat där, men förstår att det är lätt hänt!

So far so good. Men baksidorna. Vilka är dom? Hur påverkas jag?

Såklart får man en sned bild av verkligheten när man bara ser en yttepytteliten del av folks liv. Och gärna kombinerar man alla personers olika spännande resor, lopp och roligheter till en och samma person. Tänker att alla springer jättemycket, bakar surdegsbröd, har välstädat hemma, äter på restaurang och är framgångsrika på jobbet. Men där brukar jag se till mig själv. Vad lägger jag upp? Vad tror folk om mig? De har ingen aning om mina dammråttor, eller att det tagit 3 år att få klart en altan. Och så klart är det samma åt andra hållet. Jag känner mig rätt medveten om det. Låter mig inte stressas.

Lindha tar upp pressen att leverera. Att vara glad, peppig och positiv. Att följare förväntar sig saker av henne som blir jobbiga att leva upp till. Att känna så måste vara helt fruktansvärt och verkligen spiken i kistan för all löparglädje. När man börjar springa för någon annan och inte för sig själv, är man på hal is, vilket hon som tur var uppmärksammade och förstod själv.

Personligen har jag aldrig känt press från andra. Och aldrig brytt mig om att försöka leva upp till andras önskemål om vad jag ska dela. Tycker folk att jag är tråkig eller inte presterar så finns det massor av andra konton att följa. Jag tjänar inga pengar på mitt konto, har inget behov av en miljon följare, och föredrar helt enkelt en följarskara som accepterar mig som jag är, även om den är snäppet mindre.

Jag försöker heller inte jämföra mig med andra utan glädjas med alla oavsett nivå. Att inspireras av andra snarare än att få deras framgång att känna mig dålig. Men det finns undantag. Ibland kommer jag inte undan. Känner mig förbi-åkt och lite avis. Kanske speciellt efter alla skador, när jag hamnat back och får kämpa för resultat som tidiagare var någon slags skamgräns. Då svider det att se andra där. Där jag borde vara….. Att se någon springa i raketfarter helt utanför min världsbild är bara coolt.

Mitt instagramanvändande är högst ostrukturerat. Jag bryr mig varken om alogaritmer, att lägga upp vid rätt tidpunkt eller att posta ”rätt” innehåll. Därför blir det som det blir. Ibland får jag jättemånga likes och ibland rätt skralt. Jag försöker  välja konton som ger mig något, för att inte slösa tid på sånt som stör mig eller som jag bara scrollar förbi.

Jag ser att mitt instaanvändande ibland är osunt. Att jag lägger för mycket tid. Men jag är inte beredd att släppa det. För jag tycker det är så våldsamt trevligt med alla nya bekantskaper det ger. Alla trevliga människor jag lärt känna. Och alla äventyr jag råkat in på.

Men den dag jag känner mig stressad över vad andra gör och inte gör. Känner en press att leverera och tappar själva anledningen till att jag faktiskt springer. Då kommer jag också göra som Lindha. Att äga sin egen löpning, och springa för sin egen skull måste ändå vara prio 1.

Hur är ditt förhållande till Instagram? Blir du stressad över andras träning eller inspirerar det mest? Funderar du mycket på vad du lägger ut och hur det mottas? Vad stör dig mest i ditt flöde? Vilken typ av inlägg ger dig mest?

Lägg en rad eller två, är så nyfiken på hur just du tänker!