Man man märker att ens löparvänner blir äldre genom att födelsedagskalasen blir längre och längre. Idag sprang vi 42 kilometer för Andreas för att fira hans marathondag!
Kalaset börjar i Kävlinge och vi är nio förväntansfulla löpare som samlas på Kringlans konditori. Men det är inte här vi ska äta idag. Målet är Malmö för test av semlor från nyöppnade bageriet DEG. Det är dimmigt, småkyligt och grått. Men det behövs inte många meter för att få upp värmen, och i sällskap av så mycket trevligt folk glömmer man fort både dimman och kylan.
Jag är rädd för att min hälsena ska protestera. Eller tillhörande vad. De är lite kinkiga från och till, och jag får ibland en känsla av punktering efter ca 2 mil. Nu ska vi dubbelt så långt, och jag är mentalt inställd på att behöva hoppa på ett tåg längs vägen. Men den här kroppen vet att leverera när det behövs. När det är kalas på gång vill säga. Jag springer hela sträckan utan känning och lovar att belöna benen med både massage och liniment tillkvällen.
Vi kommer in till Malmö när klockan just passerat 30 kilometer. På min klocka. Övrigas briljerar med högre siffror. Vissa för att de tjuvstartade med att springa till samlingsplatsen och vissa för att de har snällare klockor än min snåljåp. Nu ska vi springa runt runt lite i stan för att samla kilometer, och med fem kilometer kvar hämtar vi upp Fredrik för den sista loopen till mål.
Fredrik som är halvskadad tycker planen är optimal. Att hoppa in i gänget när alla är trötta borgar för en lugn och fin runda. Men snart ska han känna sig som den nyktra på festen. Med 4 timmars löpning i bagaget briljerar inte tankekapaciteten hos församlingen, och han skrattar i mungipan över hur trögtänkta vi är. Hur vi går rätt ut i gatan utan att titta och liksom inte förstår skillnaden mellan höger och vänster. Och de tusen frågorna om var egentligen DEG ligger…
Det är lite gnälligt i ledet nu men jag har gått in i semmel-läge. Känner inte efter och vill bara fram. Men det stressar mig lite att jag behöver ta den sista biten själv. När allas klockor klämtat FÄRDIG. För det är ju inte precis någon som tänker göra mig sällskap i onödan.
Kikar in lite snabbt på DEG och handlar med oss lite extraproviant. Semlorna är redan upphämtade och i tryggt förvar hemma, där själva fikastunden ska ske. I kön hör jag hur någon fikagäst säger till sin kompis ”Det är ju nästan ett marathon!!!!” när de råkat överhöra våra jämförelser av sprungna kilometrar.
Nu är det bara två kilometer hem. Plus en liten extrakrok. Med semlan i sikte går det förvånansvärt lätt. Vi är i mål!
Och det är med gott samvete jag inte går upp ur soffan mer idag!
Och vad jag hört ska Andreas nu säga upp bekantskapen med alla över tre år, för att inte riskera att bli bjuden på långa springkalas! Han skulle bara veta hur kul vi ska ha om tre år!
No Comments