Utflyktslöpning Hbg-Viken med äktenskapet i behåll

Min kropp må ha gått i vinterdvala, benen blivit tyngre och suget efter snabba pass helt försvunnit. Men att sällskapspringa längs en dimmig skånekust, det tappar jag minsann aldrig suget till!

Ingmarie har satt rutten och vi ska ta ett varv i Pålsjö skog innan vi fortsätter norrut mot Viken. Turen i Pålsjö är dels till för att rasta Fredrik som inte ska springa lika långt, men också för att förlänga löpturen till två timmar. När man springer med Ingmarie springer man nämligen tid och inte kilometer. Det är för att hon är en RIKTIG löpare. En sån som sprang med tidtagarur långt innan Garmin ens var påtänkt. Jag har såklart översatt i mitt huvud och tänker att vi ska landa på 20 kilometer. Perfekt.

Det jobbiga med att springa med Fredrik är att han hela tiden frågar om jag känner igen mig. Det gör jag i bästa fall sällan, men oftast aldrig. Tydligen springer vi på sträckor som ingår i Helsingborg marathons bana. Den som om jag får tro min medaljskörd har sprungit minst 11 gånger. Jag känner ändå inte igen mig. Även om vi passerar DEN vätskekontrollen, och DEN svängen efter DEN vätskekontrollen. Jag är glad och nöjd att jag faktiskt hittat i mål alla gånger utan att ha sett banan…

Anyway. Efter 8 kilometer lämnar vi Fredrik och tjattrar vidare norrut. Jag har fel skor på mig eftersom Fredrik har sagt att det är asfalt vi ska springa på. Även fast jag vet att Ingmarie ALDRIG springer på asfalt låter jag mig övertygas. Det är så med besserwissers, de kan få en att tro på allt. Men jag borde ha lärt mig bättre! Det blir lite halkigt från och till men jag lyckas i alla fall stå på benen!

Någonstans på vägen finns ett slott som är till salu. Ingmarie ska köpa det när hon vunnit 400 miljoner, men jag kommer aldrig våga hälsa på. Det står ju ett spöke i fönstret för bövelen!  Det tar oss minst tio minuter att få till bilden (med spöket!) och det är bara mitt fel. Totalt fumlig med självutlösaren och sämsta betyg i slottsfotografering.

Några sköna nerförsbackar senare är vi nere vid havet. Inte så att havet syns speciellt väl, mer än något grått mitt i allt gråa. Men ändå, det är något magiskt att springa precis bredvid.

Målet i Viken närmar sig nu och jag tänker på den badhandduk jag faktiskt packat med. OM jag skulle få feeling och vilja bada. Men jag får aldrig den feelingen. Så fort vi stannar börjar kylan äta upp mig. Ingmarie hoppar i och jag konstaterar att NÄSTA gång, ska jag också. Om det är vindstilla vill säga…

Vi avslutar kalaset på Bruket i vanlig ordning, där äktenskapet håller på att få ett plötsligt slut. Fredrik har beställt fel macka och med blodsockret i fotknölarna kan en sån sak vara ödesdiger. Ingmarie inser allvaret och tvingar stackars Anders att byta macka med mig….

Slutet gott allting gott. En fantastisk dag till minnesbanken. Och Anders, jag ska bjuda dig på hur många äggmackor som helst nästa gång!