Long time no see

Tanken var aldrig att sluta blogga. Men i takt med att läsarskaran minskade och kommentarsfältet ekade allt mer tomt, försvann liksom motivationen. Feedbacken var större på Instagram och jag gled över allt mer dit. Och nu saknar jag bloggandet…

För Instagram i all ära men ingen orkar läsa långt där. Det är en mening eller två, men aldrig en chans att brodera ut. Svamla om ni så vill. Jag saknar att sitta vid mitt tangentbort och låta fingrarna knacka. Låta orden liksom sippra ut och landa i något som i bästa fall är trevligt att läsa. Så nu sitter jag här igen. Och ska försöka uppdatera er på vad som hänt med löpningen sedan senast. Häng med. Vi vet aldrig när det händer igen.

Det 13 oktober vaknar jag och vet att jag klararade biffen. Trots en långdragen plantarfasciit har jag lyckats genomföra höstens alla planerade marathon. Nu gäller det att spela korten smart för att inte bli skadad igen! Jag har ju verkligen gjort alla fel. Gått från noll till marathon till tre marathon. Ingen upplägg i världen hade rekommenderat det schemat efter skada. Ändå hinner jag pressa in ytterligare ett lopp veckan efter. Åhus Trailrun blir säsongsfinal och nu ska här vilas.

Men vila är och förblir min svagaste sida. Jag älskar ju att springa. Speciellt nu när det äntligen funkar igen. Men jag skippar farten, de längre distanserna och kvaliteten. Såsar mest omkring.  Sällskapsspringer i modest fart och deltar i alla möjliga trevliga event. Trillar helt ur intervallgrejen och försöker balansera en hälsena som från och till knorrar lite.

Nästa lördag väntar en halvmara. Med start i Båstad ska vi fira Hallandsåstunneln som fyller tio år. Jag var taggad när jag anmälde mig men efter två månader i såsandets tecken känns det där med fart både främmande och jobbigt. När jag häromdagen trodde att jag avslutade passet i raketfart, skulle det visa sig att det var långsammare än min marathonfart. Och då snackar vi en sträcka på två kilometer.

Jag kommer alltså inte slå något världsrekord i Båstad. Och jag är ärligt talat inte särskilt sugen. Men om inte annat så ska halva världen dit, och är det något jag älskar så är det löparmingel. Så det är så det får bli. Ett 21 kilometer långt mingel med glögg och lussebullar i mål.

Om inte förr så lär bloggen uppdateras efter jag svalt lussebullen. För jag älskar ju att skriva race reports.