Det bästa med långpass är när ingen är hemma när man kommer hem….

Fredrik är i Sportstugan och jag är home alone. Vad passar bättre att fördriva tiden med än ett långpass? Tänker att jag ska testa om jag orkar springa 30 kilometer – min längsta distans sedan Odense marathon i september. Det ska visa sig gå alldeles ypperligt. Det är som att jag kommer ihåg hur man gör, men har glömt allt det andra. Som att det nästan tar en hel arbetsdag….

Det tar ett tag att komma iväg förstås. En lång och lugn frukost i min ensamhet. Och en cappuccino som tar tre försök att lyckas med. Leta vätskeväst som det visar sig att Fredrik av välvilja packat med sig till sportstugan, och komma på en backup-plan för långpass utan vätska. Massage av vader och insmörjning av liniment. Solkräm. Byte från t-shirt till linne och komplettering med mera solkräm pga mindre kläder. 100 gånger på toan för säkerhets skull. Nu så. All set. Och klockan är typ 11…

Springer med medhavd plastmugg. Hittar vatten i Sibbarp (9 km) och sveper två muggar. Sen är det slut med vattenlyxen. Tänker att jag är en kamel och att det borde gå, men vid 20 kilometer är jag toktörstig. Och svettig om händerna så att jag inte kan öppna min bar. Får ta till tillhygge i form av husnyckel och borra hål på förpackningen. Klämmer ur baren som är både smält och följsam ur ett pyttelitet hål. Men mest av allt vill jag ha vätska att skölja ner den med. Börjar drömma om Nordic Wellness toalett och dess vattenkran…

Det går fort nu. Benen har vattenkranen i sikte och driver upp tempot. Det känns som ökentorka i munnen, men snart är vi där. Trär på ett par blå plastöverdrag och smyger in på toan. Sveper fyra muggar direkt och tänker att jag kommer att klucka hela vägen hem. Men det är bara 4 kilometer kvar. Till hallgolvet. Längtar.

Och det är när jag sätter mig på hallgolvet jag inser hur skönt det är att ingen är hemma. Jag kan sitta där hur länge som helst utan att behöva vara social. Efter 20 minuter orkar jag resa mig för att preppa en resorb. Sen sätter jag mig igen. Glömmer bort resorben och upptäcker den 20 minuter senare.

Gör en reel och kastar den. Postar på insta. Ingen som stressar och tycker jag är associal. Ingen som har väntat med lunchen och är tokhungrig när jag kommer hem 14:30…

Kravlar mig upp. Brer en macka och sätter mig ner. Kollar Strava. Blir belönad med en fyra minuter snabbare förväntad marathontid. Tar av mig strumporna. Det har gått en timme. Borde äta lunch fast klockan är 15:30. Orkar inte duscha. Inte än.

Slösurfar när jag äter och ingen pratar om att vi måste gå och handla. Och städa toan. Jag har all tid i världen. Måste bara bli människa först.

Ska precis ta en promenad till kaffebaren när jag inser att den snart stänger. Klockan närmar sig fem och jag har inte gjort ett dugg.

Att springa långpass är tamejtusan ett heltidsjobb. Och det är underbart att få vara hur slö som helst efteråt. Men i morgon ska det bli trevligt att ses igen!