Istället för Köpenhamn: Skogsbackyard i Skrylle

Jag skulle sprungit på danska gator, hängt med ”tre tredive”-ballongerna och njutit av en fest som den danska publiken i vanlig ordning står för.  Av det blev inget. Men det fanns ett substitut, med upplägg som gjort för en skadad fot. Vi snackar Skogsbackyard i Skrylle.

Konceptet är enkelt. 3 km med start varje halv timme. Loppet startar klockan 9 och slutar efter tio starter. Max 30 kilometer alltså. Om man inte väljer att tjuvstarta klockan 8, fortsätta en timme till på slutet. Kanske ta en extra kilometer varje varv, eller helt enkelt hoppa över några varv för att hinna äta så mycket banankaka som möjligt.

Skrylle Skogsbackyarden anordnas av bästa Per och Anna-Karin, och det är egentligen inget lopp utan bara en härlig dag i skogen. Där man gör lite som man vill. Eller som foten vill. Eftersom jag och foten inte alltid vill samma hade jag satt reglerna från början. Gärna 4 varv och som allra mest 5.  Därefter hade jag gett Fredrik befogenhet att lyfta bort mig från banan men muskelkraft eller – om så skulle behövas – lyftkran.

Det är bitande kallt i starten. Jag har rotat fram långa tightsen fast jag egentligen lagt dem på vinterförvaring. Väljer också bort t-shirt till förmån för långärmat men glömmer vantarna. Något som ska komma att ångra under de första varven.

Första varvet går undan. Jag råkar hänga på Mats för att få svar på en klockteknisk fråga och rycks med i hans tempo. Får skäll av Fredrik och ställer mig längst bak nästa varv.  Foten har lovats jogg och man ska hålla vad man lovar. Även till fötter.

Byter samtalspartner för varje varv och hinner därför socialisera med ganska många trots min förhållandevis korta närvaro i loppet. Efter tredje varvet börjar det regna och vi får chansen att umgås ännu närmre då så många som möjligt söker skydd under det 3×3 meter stora tältet som är tänkt som fikatält.

Under varv fyra lyser solen upp och det börjar bli varmt i långbenat och långärmat. Men jag orkar inte svida om. Det är ju bara ett varv kvar.

15 km och klockan utropar distansrekord. Och då vet man att man varit skadad så länge att ens gamla maror och ultror inte längre räknas. Snöpligt.

Vi firar distansrekordet med frystorkat i solen innan det är dags att bege sig hemåt. Nöjd med en förmiddag i skogen. Men såklart hade det varit ännu roligare att vara med hela dagen. Springa någon extra runda före och efter, och kanske lite bonusloopar på mitten. Vi sparar det till nästa år!