Vi måste prata finishertröjor.
Köpenhamn har briljerat i ämnet tidigare. Levererat finishertröjor i härligt svalkande material. Glansigt på gränsen till fancy. I färgtoner rakt på tvärsen mot allt det färgglada som dominerade tidigare. Därför är jag förväntansfull när jag öppnar påsen med årets tröja. Ser framemot en ny tröja att känna mig snygg i. Men tji fick jag…
Tröjan är svart med ett par taffliga sponsortryck på ryggen. Det känns som en helt vanlig bomullströja. Billig. Som något man får lokala småorts-lopp med 30 tappra deltagare. TIllsammans med en handduk i noppig frotte och en vattenflaska med tryck från BENKES AUTO. Ja ni fattar…
På min första löprunda efter maran tar jag såklart tröjan på mig (kanske mest för att den ska förklara eventuellt konstig löpstil). Det är tradition. Inom 10 minuter har jag försmäktat. Tröjan är tät, varm och andas inget. Men jag har tur. För den varma sommarkvällen övergår i regn. Det strilar försiktigt för att senare börja ösregna. Jag svettas inte längre men tröjan blir tyngre och tyngre….
När jag lite senare slänger av mig tröjan på badrumsgolvet väger den ett ton.
De är i de små detaljerna det sitter. Och just på den här hoppas jag att de gör om och gör rätt till nästa gång! I ett annat blogginlägg ska vi prata målfoton. Stay tuned…
Inga kommentarer