Alla som gjort ett marathon för första gången vet känslan. De där benen man ska leva med efteråt…
Efter mitt andra marathon i Stockholm 2009 la Fredrik upp den här rafflande filmen. Jag kan fortfarande känna känslan av samhörighet med alla andra som gick likadant. Och minnas de avundsjuka blickarna på den mer marathonvane killen som studsade förbi mig nerför trapporna.
2022 stapplar jag inte i trappor längre. Jag känner mig på sin höjd lite stel. Och hungrig dagen efter. Det är lite som att jag missar en del av grejen. Och undrar om jag måste börja med OCR….
In och kolla filmen nu. Förgyller vilken onsdag som helst!
Inga kommentarer