Race report: Yddingeloppet 2021

Jag har packat med tre par skor i bilen, och en hel garderob av kläder. Beslutsångesten har nått nya höjder och jag läser igenom gamla race reports från tidigare år för att komma till någon slags beslut i outfit-frågan.

I alla tidigare blogginlägg har jag klagat över skovalet och fattar därför det tämligen enkla beslutet att köra på trailskor. Fredrik övertygar mig sedan om shorts. Det ser proffsigare ut. Och ser man proffsig ut så springer man bättre, är hans övertygelse. Trekvarts är tantigt enligt dottern och långa tights för varmt. Tunn långärmad till det och saken är biff. Tills jag kommer till nummerlappsutdelningen…

Folk sätter nummerlappen på vindjackor och dunjackor. Alla har långa tights. Är på väg att göra en helomvändning och rota upp längre kläder ur väskan, men Fredrik hindrar mig. Jag tackar honom i 12 kilometer och undrar om tjejen i dunjacka överlevde svettfesten!??!

Med fem minuter till start korvar jag av mig överdragsbyxorna och bländas av de vitaste benen jorden skådat. Det är uppenbarligen inte sommarben jag går omkring med. Och de har nog inte blivit smorda på ett tag. De är så där torra och extra vita som bara ett par riktigt vintriga ben kan vara.  Skit samma, bländar jag någon stackare att springa i diket kanske jag kommer en placering högre i resultatlistan…

Starten går. Först uppför på asfalt, sen uppför i skog. En lika jobbig start som alla år. Tempot är ju dessutom mycket högre än på marathon, och jag undrar vad jag gör här?  Asfalttraktorn som trivs bäst när andningen är lite mer kontrollerad. Nu frustar jag som ett ånglok.

Passerar en man med ”GE BLOD” på tröjan som blöder på hela underarmen. Där snackar vi att leva som man lär. Jag håller mig på benen trots ett fåtal feltramp. När en kilometer återstår drar jag en lättnadens suck och gläds åt att snart få andas normalt igen. Men ”snart” är fel ordval. Sista kilometern känns som en mil och målet kommer liksom aldrig.

Hittar Fredrik kravlandes i löven för en snygg tvåhundra meter-kvar-bild och skrattar inombords hela vägen över mållinjen.

Det bli ett personsämsta med 2 sekunder men jag är nöjd ändå. Jag vågade trycka på och bli trött.  Jag hade kunnat vara lite mer offensiv och kört om när det blev ledlöpning och kanske skippat vätskan. Då hade jag sparat några sekunder. Men PS är bara ett bakvänt PB, och det räckte dessutom till en femteplats. Man kan fira sånt också! Cappuccino någon?