Aktuellt

Vad asfalt gör med mig…

Vi är på väg till vår årliga soluppgångsvandring och behöver rigga för en smidig logistik. Vandringen vi ska göra kräver nästan universitetspoäng i kreativt tänkande, men vi löser biffen med bravur. Vår biff för dagen innehåller 9 km löpning för att plantera ut bilen på lämplig plats.
Vi ska bara slöjogga. Båda har sprungit långt dagen innan och det här är bara en transport. Men Fredrik har råkat välja en asfaltväg som dessutom går spikrakt fram i nio kilometer. Han borde veta bättre.

För asfalt är motorväg, och rakt fram är det bästa jag vet. Efter fem kilometer är lederna oljade och maskineriet har kommit igång. Då är det som om någon sätter igång raketmotorn. Det går fortare och fortare. Vi går från 5:30-fart till 5:09 till 5:02. Då ber Fredrik om en fotopaus. Det händer liksom ALDRIG. En kilometer senare utbrister han: jag vet inte vad som händer med dig! Då går vi via 4:44 ner mot 4:33 som bli kilometertiden för vår avslutande kilometer.

Själv har jag ingen koll. Min klocka har hamnat i ett läge som inte visar kilometertider. Jag bara matar fram som ett ånglok. Kontrollerat men snabbt och lyckligt ovetande om farten.  Hade jag sett siffrorna hade jag nog blivit trött.

4:33-fart alltså. Sånt som jag hostade upp på halvmarathon tidigare men som numera känns som raketfart.

Orienteraren kippar efter andan. Tackar för draghjälp och kräver en nerjogg. Jag känner mig som en evighetsmaskin. Stark som ett troll och lycklig.

Asfalt och rakt fram alltså. Det är fasen det bästa som finns. Möjligen i konkurrens med kvällsdoppet efteråt!

Klockan 03:00 känner jag mig inte lika odödlig. Men då ringer väckarklockan och det är dags att börja gå mot soluppgången. To be continued.

4 Kommentarer

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    18 juli, 2021 kl 22:23

    Den känslan är banne mig oslagbar! jag är typ samma men nu för tiden föredrar jag mjuka stigar (utan bröte) eller fina grusvägar. Men fin asfalt kan fortfarande göra att både jag och benen går bananas!

    • Svara
      Anna
      19 juli, 2021 kl 15:22

      Ja och den kommer man minst anar! Älskar den!

  • Svara
    Helena
    19 juli, 2021 kl 16:10

    Tartanbana och doserade kurvor, men känslan av att vara oövervinnerlig är densamma ;-) Och rak asfaltsväg är inte dumt alls det heller…

    • Svara
      Anna
      21 juli, 2021 kl 14:10

      Skönt att det finns fler. Ibland känner jag mig konstig :D

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.