Bara för att jag älskar att springa betyder det inte att jag skuttar ut genom dörren. Tvärtom. Jag har ganska grav springångest. Typ alltid, fast ännu mer när det vankas fart.
Min ångest beror en hel del på att jag går och småfryser redan inomhus, hur ska det då bli därute? Och världen utanför fönstret ser så fruktansvärt grå ut. Det finns inget som lockar.
Jag känner efter alldeles för mycket. Känner mig stel överallt och har bergis lite småont någonstans. För att inte tala om att jag nog har ätit för lite eller för mycket. Och druckit har jag nog glömt? Men är det bättre att vara påfylld och bli kissnödig än att springa småuttorkad? Hur många lager kläder behöver jag egentligen och hur många gånger kan man plocka upp favoritstrumporna ur tvättkorgen?
Alltså jag ljuger inte men det tar nog 45 minuter för mig att komma iväg. Men jag har hittills inte ångrat mig en enda gång. Frågan är varför jag inte kan lära mig att det kommer att gå bra. Jag kommer inte att frysa ihjäl, det kommer oftast inte att kännas trögt och jag kommer att överleva även om det går lite fortare ibland.
Trösklar alltså: 12-10-8 minuter med en minuts vila emellan. Och det var underbart. Jag flåsade som en blåsbälg. Snön piskade mig i ansiktet. Benen gick som trumpinnar och jag älskade det.
Varför kan jag inte komma ihåg det? Jag som kommer ihåg alla födelsedatum på mina klasskamrater i årskurs ett….
Inga kommentarer