Inte så farligt

Jag förstår att ni har legat vakna och undrat.  Hur gick det egentligen när jag gick utanför boxen och hoppade in i en löpgrupp på sjätte tillfället. Med en stukad fot och med en rädsla för att känna mig som en utomjording.  Nu behöver ni inte grubbla mer. Så här:

Jag parkerar en bit från Stadsparken för att få en lagom uppvärmningsjogg dit. Vet att foten behöver 5-10 minuter för att komma igång och vill inte halta omkring under passet.

Innan dess har jag förstås nojat över utrustningen. Har folk pannlampa? Reflexväst? Vantar? Vill ju smälta in så mycket som möjligt. Gå under radarn. Mina diskreta vantar får åka på men den självlysande reflexvästen lämnar jag i bilen. Och pannlampan kom aldrig längre än en tanke.

Men tejpen är med. Minst en halv rulle runt fotleden, som ska omöjliggöra att jag står på öronen.

När jag kommer fram till samlingsplatsen tio minuter före utsatt tid står ett gäng och gör knäböj och burpees. Musiken på max. Har jag missat tiden? Det skulle ju vara ett pass med styrkeövningar och det här ser onekligen ut som styrka. Men klockan är inte 18. Springer en runda och letar efter andra löpare. Låtsas som jag har stenkoll och bara tar en liten runda för att hålla värmen men mest vill jag inte stå still och se förvirrad ut.

Plötsligt ser jag två kända ansikten. I vinröda Runacademy-jackor och tilllhörande blåa buffar. Den ena följer jag på insta sedan hon vann vårt lopp TGS50 i somras. Lätt att hitta samtalsämnen och det känns liksom inte krystat alls. Alla andra som samlats verkar nästan lika förvirrade som jag och det är verkligen inte så att alla känner alla. Vi blir indelade i par, en sån där läskigt grej ni vet.  Men i Coronatid är inget läskigt. Man behöver inte hoppa upp på varandras ryggar, brottas i gräset eller göra situps med klapp. Man behöver bara avlösa varandra med en nick i olika övningar.

Lite olika längd på intervaller, lite löpskolning och styrka. I en lugn och fin grupp. En precis lagom start på min väg tillbaka! Jag hade inte behövt vara orolig alls!