Jag jobbar med siffror. Jag tycker siffror är vackert och blir lycklig av matematiska ekvationer med snygga lösningar. Kanske är det därför jag sprang 40 km på min fyrtioårsdag och 45 km fem år senare.
På tisdag fyller jag år. Inte kilometer. 47 km hade varit döden för en stukad fot och ben som inte sprungit ordentligt sedan i mars. Men minuter alltså. 47 minuter. Inte hälften så fancy, inte hälften så kul. Men ändå. Dessutom är 47 minuter jättemånga fler minuter än jag sprang totalt under juli till september, så det blir ändå en bra födelsedagspresent till mig själv.
Att jag ens kan springa igen är ju faktiskt värsta bästa. Blir lite lycklig av tanken så här på en lördag kväll…
Inga kommentarer