Corona och steget tillbaka

Vi har fått skärpta restriktioner i Skåne och plötsligt känns livet som mars igen. Jag är åter i mjukisbyxorna på hemmakontoret och förväntas att inte nöjesshoppa, gå på gym och umgås med andra än de jag bor med.  Och jag borde undvika restaurang och kaffebar…

Vissa saker är enklare än andra. De fullspäckade köpcentrumen har avskräckt mig läng så de låter jag gärna vara. Och tågen slipper jag nu när jag jobbar hemma.

Vad gäller träningen är det big time förvirring i mitt huvud. Vad är moraliskt rätt och fel`?

Runacademys träningar fortsätter och vi var en decimerad skala som möttes upp i stadsparken igår. Grupperna var pyttesmå och jag var aldrig närmare någon än 2-3 meter. Jag träffade förvisso fler och andra än den egna familjen, men det kändes ok.

Man ska inte gå på gym men gymmen håller öppet. En ekvation som liksom knarrar lite. Om ingen går på gym borde det inte vara lönt att ha öppet. Så uppenbarligen tullas det på rekommendationerna. Och nu när gymmet är öppet har jag tre pass i veckan att förhålla mig till.  I våras drog jag gränsen vid egna pass. Höll dem enligt plan men tränade inte för andra. Det var den årstiden då cykling funkade nästan alla dagar. Nu regnar det mest hela tiden. Och ärligt, träning framför teven var aldrig riktigt min grej. Det kommer bli tufft att hitta träningsmöjligheter men jag har gett mig attan på att det ska gå!

Och kaffebaren. Rent koffeinmässigt klarar jag mig, vi har ju egen maskin här hemma. Men jag älskar ju att hänga där. Och vill stötta dem som nu kommer se sina intäkter sjunka igen. Jag kommer att undvika fredagseftermiddagskaffet men en morgoncappuccino när lokalen är nästintill tom kan väl inte skada…

Jag överväger alltså att springa i park med andra, vistas sporadiskt på gymmet och dricka morgonkaffe på kaffebar. Medan jag tycker folk är puckade som inte fattar att de ska hålla sig hemma.

Blir förbryllad över min egen inkonsekvens.

Hur tänker du?