Det där med virtuella lopp…

Jag sprang mitt egna Helsingborg marathon som substitut för the real thing.  Samtidigt som mitt inställda Stockholm marathon ersattes av ett virtuellt lopp samma dag. Så jag gjorde det också. Two marathons in one. Det ena var från hjärtat, det andra kändes mest fejk.

Virtuellt är liksom bara konstigt.

Du springer Stockholm marathon var du vill.  Utan den minsta tillstymmelse till Västerbro och kramp-alstrande trappor efter målgång. Och reglerna är det bara ditt eget samvete som bestämmer. Vi får svårighet direkt.

Jag tänker att vi inte ska stoppa klockan när vi stannar för lunch och kaffe. Det är ju liksom ingen som stoppar klockan på riktiga lopp!

När vi sedan inser att vi ”sprungit” en kilometer inne på kaffebaren medan vi ätit, blir frågan lite klurigare.

Stänga klockan och få för snabb tid, eller låta klockan gå och få ett kortare marathon då klockan reggat kilometer som aldrig fanns…?

Lösningen blir att vi stoppar klockan men räknar tiden från starten klockan 07.00, och inte vad som står på klockan. Fair enough.

I sociala medier kommer frågan om man får regga sig på många lopp samtidigt. Stockholm halvmara och helmara fast man bara sprungit en gång. Det känns ologiskt i min värld, men ingen vet.

Jag skriver in tiden 8:55:00 på Stockholm marathons resultatlista och får ladda ner ett diplom. Och siktar på förstaplatsen bakifrån.

Fast inget känns på riktigt. För det var ju Helsingborg marathon jag sprang. I hjärtat.