Skatås ryggar

Vi fick en helg att att fördriva i Göteborg och bestämde oss för att utforska Skatås ryggar i vandringsskor. Det gick sådär.

Det är 21 km-loppet vi ska ta oss an. Kartan är utskriven och vi är redo. Efter att ha vandrat minst 40 mil på Skåneleden har vi blivit bortskämda med att följa orange markeringar. Nu måste Fredrik plötsligt orientera. På en karta i bristfällig upplösning. Han är fullt koncentrerad på att hitta. Jag på att inte stuka till foten. Det är inte E6:an vi går på…

Efter två timmar har vi förvisso inte stukat några fötter och bara kommit lite småvilse, men vi har nog inte sagt ett ord. Det är helt uppenbart att ingen av oss kan prata och tänka samtidigt.

Det är fem ryggar vi ska över men någonstans över än väldigt försenad lunch beslutar vi oss för att gena lite. Backarna och den knöliga terrängen tar tid och vi behöver ju hinna till kaffebaren också.

Och medan Fredrik drömmer om att få springa det här loppet blir jag mer och mer övertygad om att det aldrig kommer att ske för egen del.

Nu har vi nämligen kommit till de trixiga partierna. Branta nerförsbackar, höga gräs med dolda gropar, allt elände som sätter min fot på prov. Jag snavar till. Hela tiden. Jag retar den fot jag trodde börjat bli hel. Får panik vid tanken. När vi till råga tappat stigen tappar jag humöret. Fredrik inser nog inte riktigt hur illa det är förrän han frågar om han ska ta kort och jag svarar NEJ! Sånt händer liksom inte… När jag inte heller vill ha kaffe eller choklad förstår han att det är dags att  tänka om. Det blir Bohusleden tillbaka!

Med de nyfunna orange markeringarna återkommer humöret. Jag har något att följa och ett underlag som bättre passar en halvtaskig fot. När jag dessutom hittar en gunga med milsvid utsikt är lyckan total.

Med åskan mullrandes i bakgrunden och en himmel som blir allt mörkare känner vi oss manade att dra upp tempot lite. Sista två kilometerna är en språngmarsch med syfte att slippa komma dyblöt till kaffet.

Vi lyckas. Med två minuters marginal!