Saker jag är rädd för när jag cyklar…

Jag vet inte hur många av er som läser här inne som cyklar eller ens är intresserade av cykling. Men efter mina två skadeår tvingas ni liksom att läsa om det ändå. En vacker dag ska ni få läsa om löparsvett och blånaglar igen, men idag blir det cykling.

Folk frågar om jag inte är rädd där ute på vägarna. Bland alla galna bilister. Och jo. Det är jag.

Jag är rädd för många saker. Speciellt efter min krasch för ett par år sedan. Men jag vill inte låta det hindra mig. Därför är jag så försiktig jag kan. Väljer vägar med omsorg och kläder som syns. Väljer tidpunkter med eftertanke. Jag har planer för hur jag ska öka min säkerhet ännu mer, men det kommer sen. Idag kommer saker jag är rädd för:

Stillastående bilar. Ett direkt konsekvens av min krasch som var just med en sådan. De skrämmer mig nästan mer än bilar som rörs.

Bilar som i farliga omkörningar kommer mot mig i MITT körfält och nästan tvingar mig i diket.

Harar. Alltså de är läskigare än alla bilar i världen. De hoppar liksom utan sans, balans och riktning. Typ åt alla håll samtidigt. Det enda du kan göra är att stanna. Och stå still.

Gropar i marken som inte syns.

Hundar i för långa koppel som springer ut rätt framför.

Cykelvägar med dess innehåll av vinglande barn på cykel och sms:ande människor utan koll.

Bilister som inte ser mig för att jag inte är två meter bred och har två lyktor där fram.

Rullgrus i sväng.

Branta nerförsbackar i regn.

Livet är faktiskt mycket lättare som löpare. Då behöver man inte vara rädd för allt det där. Då är det enda man behöver vara rädd för att kaffemaskinen är avstängd när man kommer hem….