Race report St Hans Extreme

Nej såklart har jag inte sprungit. Det hade varit mer sannolikt att månen trillat ner. Men med risk för race-report-torka här inne och för att den senaste race reporten publicerades i februari, tänkte jag att ni får en race report från andra sidan. Från hejarklacken…

Det är St Hans Extreme 5k som ska avverkas. Fortfarande det enda lopp som fått mig att tvivla på om jag kommer att överleva. Jag har ett familjerekord på damsidan på 25:06 som den stigande stjärnan i familjen riskerar att lägga beslag på. Min tid vet hon dock inte, hon slåss mot sin egen.

Är man rädd för Corona är det hit man ska gå. Det är sannolikt större risk att smittas på sin egen balkong. Här finns ingen. I starten möts man av ett plakat som visar hur det ska gå till. Man ska ta en nummerlapp ur en plastficka, installera appen usynlig-O och göra miljoner inställningar på mobilen innan man gör en testrunda och går till startfållan. Jag är bortkollrad efter punkten nummerlapp och hade med stor sannolikhet vänt på klacken och joggat en runda istället.. Men den tekniska tonåringen tar det med ro, löser alla punkter och sticker ut på en uppvärmningsrunda medan jag söker skydd under ett träd. Det ösregnar!

På en valfri starttid i hennes bokade start-slot 17:30-18:00 ger hon sig av. Ensam. Inte ens en liten kö väntandes bakom. Stämningen från en startgrupp, nerräkningen, tävlingsnerven. Allt saknas. I alla fall för den som står bredvid. Det känns som en starten på en fredagsjogg i dåligt valt väder. Men orienteraren är van att starta en i taget. Hon går för pb oavsett omständigheter.

Jag tvingas ut från mitt träd och ställer mig på första foto-position. Jag har hejarklackat här så många gånger att jag har en egen runda för hur jag ska hinna fota på så många platser som möjligt. Till fotoplats hinner jag med minsta marginal bara för att upptäcka att telefonen låser sig när skärmen blir blöt. Ingen bild alltså. Har lite teknikaliteter att fixa och går direkt till fotopunkt 5. De tre mellanliggande kan jag ta på nästa varv.

Med regnet forsande från ovan öppnar jag jackan, gräver mig under min stickade tröja och hittar en tunnare tröja underst som jag sliter fram för att torka mobilen. Den stickade tröjan klarade inte biffen, hela skärmen blev ännu blötare OCH luddig. Men den tunna går bra. Om det inte vore för att den blir blöt och att regnet samtidigt hittar in, ända in på bara skinnet! Men mobilen torkar och är redo för sitt uppdrag.

Tungan hänger utanför på löparen när hon attackerar den brantaste backen med stora älgkliv. Man kan tro att orienterare har lätta fötter men de tar mycket inspiration av älgarna därute till skogs. Dottern är inget undantag. Till nästa varv tipsar jag om små lätta steg och det ger resultat…

Anyway. Det är en snabb älg som i nerförsbackarna mer liknar en älva. På andra varvet cruisar jag runt på alla mina poster och fixar en hel arsenal av fina foton innan dottern glider ensam över mållinjen.

På vägen till bilen avger hon ett skrik i klassen avgrundsvrål. Sen slänger hon sig handlöst rätt ner i en vattenpöl. De erfarna föräldrarna konstaterar kramp och handlar därefter. Ingen ringer 112, till dotterns stora förvåning. Saxat ur hennes STRAVA:

”Fick värsta krampen i vaden efteråt så jag började skrika och fick slänga mig på marken, fast mamma och pappa tyckte typ att det var normalt? Själv hade jag typ ringt ambulansen om jag var dem hahaha”

Appen levererar ett resultat på 26:38 och personbästa med 27 sekunder

Hur det står sig i den okända konkurrensen återstår att se. Efter två tävlingar leder hon. Idag springs några heat till. Från klockan 14 och framåt. Det här är fasen spännande.

Mitt rekord kvarstår. Nästa år blir det kanske en jobbig fight….

EDIT: Tiden räckte till en andraplats. Jag har aldrig blivit bättre än trea…