När jag cyklar vill jag stanna så lite som möjligt. Det är liksom jobbigt att behöva klicka ur fötterna, klicka i, och starta utan fart. När jag har ett planerat energistopp är det förknippat med sjutusen regler:
Det får inte vara uppför för det är jobbigt att starta i uppförsbacke sen.
Det får inte vara nerför för jag vill inte slösa på den härliga nerförsfarten genom att bromsa.
Det får inte vara på en för stor väg.
Jag måste ha passerat minst hälften av vägen.
Det måste vara ett fint ställe så jag kan passa på att ta en snajsig bild samtidigt. Vill ju inte stanna två gånger…
Det får inte regna så jag blir kall.
Det måste vara sol eller skugga (beroende på temperatur).
Det får inte vara direkt efter en kurva så att jag inte syns.
Ofta kommer jag nästan hela vägen fram innan alla kriterier är uppfyllda. Men så ibland händer det att det blir panikbroms och stopp inom fyra sekunder. Utan hänsyn till backens lutning eller solens placering på himlavalvet. Det är när ett solrosfält plötsligt uppenbarar sig. DÅ sätts alla regler ur spel.
Att få stå i ett solrosfält är tamejtusan snäppet ännu coolare än att dansa i raps.
4 Kommentarer
ingmarie Nilsson
31 augusti, 2020 kl 19:12Så vackra!
Anna
1 september, 2020 kl 18:10Eller hur! Man kan inte bli mätt på dem!
Hannas krypin
1 september, 2020 kl 08:25Längs med motorvägen finns det ett gigantiskt fält med solrosor. Varje gång jag åker förbi vill jag stanna och ta bilder. Men det går ju inte på motorvägen. Och jag har heller inte räknat ut hur man tar sig dit en annan väg.
Anna
1 september, 2020 kl 18:11Du får konsultera google maps. Är lätt värt omvägen/bakvägen :D