Idag kom beskedet jag liksom väntat på men ändå hoppats slippa. Helsingborg marathon 2020 är inställt.
Min höft och min fot är säkert jätteglada, men inte jag. Jag ville bärga min sjunde medalj om jag så skulle krypa runt. Jag ville uppleva peppen i startfållan, varven i bajamajaköerna, gåshuden i Ramlösa och det fantastiska upploppet. Jag ville ta på mig den rosa tröjan och komplettera med den matchande guldfilten efteråt. Men nu är det 2020, och då blir inget som man tänkt.
Vad gäller anmälningsavgiften har man tre alternativ: efterskänka den, flytta startplatsen till nästa år eller få tillbaka pengarna. Jag hoppas att de som har möjlighet tänker med hjärtat nu. Så att vi får ha kvar Helsingborg marathon. I alla fall i 24 år till. Annars kommer jag ju aldrig få stoltsera med den där tröjan jag siktar mot. Den med texten ”Jag har sprungit alla 30 loppen” på ryggen.
Nu sörjer vi lite. För festen som inte blev. Så tar vi igen kalaset dubbelt upp nästa år!
Fast det är inte omöjligt att ni ser mig mumsa Chocolatte-praliner på Gröningen den 5 september. Efter att ha promenerat mitt eget marathon….
2 Kommentarer
A-mamman
31 juli, 2020 kl 18:16Du ska ju vara glad över att det är inställt! Eller glad och glad, men lättad eftersom du är skadad och nu varken behöver riskera något långvarigt, allvarligt för kroppen eller stryka dig från ett lopp som du verkligen, verkligen vill springa. Corona löste liksom det åt dig.
Men ok, jag vet att du inte känner så.
Anna
3 augusti, 2020 kl 07:27Mitt förnuft är faktiskt det. Glad för att jag slipper stressa igång den här löpkroppen igen. Speciellt nu med tanke på foten, när löpning liksom inte går! Höften hade nog läkt nu…
Så jag slipper ju bli avis på alla andra och jag slipper missa min svit. Ja, jag är faktiskt lite glad ändå!