Jag är ingen tävlingsmänniska. En åttioåring på kryckor kan ta mig på vilket upplopp som helst. Men ibland vaknar tävlingsdjävulen…
Klockan är strax innan åtta. Jag har bara 6 kilometer kvar på min morgonrunda när en moped plötsligt svänger ut framför mig. Han kör så där resligt sakta att jag kommer ikapp, men ändå tillräckligt fort för att det blir jobbigt att hålla undan om jag kör om. Ligger och småputtrar i ryggen på honom en stund innan jag trycker på gasen. Vet att varje pust av motvind kommer bromsa mig men inte honom. Chansar. Och kommer undan med hedern i behåll. Han var inte heller någon tävlingsmänniska…
I fjärran dyker en rosa cykeltröja upp. Med ägare såklart. Jag börjar jaga men det tar tid. Det kanske är värsta cykelproffset. Borde jag ge upp? När jag närmar mig ser jag att personen i fråga sitter upprätt. På tantcykel. Det är ingen proffscyklist jag tagit upp jakten på utan ett batteri! Gott så, för elcyklar har ju hastighetsgräns på 25. Och jag har ju blivit stark…
Rejsar förbi tantcykeln och njuter lite extra av att ha vunnit över både moped och batteri på en helt vanlig morgonrunda.
Cykel igen alltså. I morgon ska jag se om jag kan springa om en pensionär som är ute med hunden. Utgången är oviss…
Inga kommentarer