Ultraljud

Senast jag var på ultraljud hittade vi en bebis. Så här 17 år senare är sannolikheten för just den upptäckten inte så stor. Speciellt inte som det är ljumsken vi kollar. Men ändå. Det är lite läskigt att inte veta vad skärmen ska visa.

Jag ligger på britsen medan sjukgymnasten börnar omkring med Ultraljudsmackapären. Ibland stannar han till i rörelsen. Det tar en stund och så piper det till.  Han säger inte ett ljud. Han kollar på höger höft och vänster. Jämför, hummar och tittar på skärmen. Fortfarande helt tyst.

I det som känns som en evighet av väntan ligger jag och målar upp skräckscenarier över vad han egentligen ser. Vad det är han mäter och vad han funderar över när han hummar?

Jag tänker att bilden visar Aliens i höften men det är inte det värsta. Värre är förslitningsskador, artros och benskörhet. Det är SÄKERT just det han ser.

En stund senare har han tänkt klart. Vrider upp skärmen så jag kan se den själv och pekar på ett området på högra bilden. Det ÄR en alien, jag lovar. Den rör sig liksom. Och där bredvid är ett stort svart hål. Kanske en bit ben som han liksom har ätit upp. Eller nått.

Men det är inte så spännande. Sjukgymnasten har helt uppenbarligen inte sett på skräckfilm och det mest spännande han kan komma upp med är en svullen Iliopsoas. Höftböjare that is.

Han erkänner att han letat efter benpålagringar och elände. Det gör han alltid på patienter ”i min ålder”. Men där kammade han noll.

Jag är glad för det. Glad för att det inte är något bestående. Det här kommer att gå över. Det behövs bara tid. Och som alltid ”i min ålder” är det inte uppenbarligen inte bara en helg…