Jag ger mig inte så lätt

Jag har en hel förmiddag till egentid. Ett tillfälle att träna utan stress. Att inte behöva skynda hem till något eller känna mig dum som är borta. Det är högsta graden av lyx. Men vädergudarna samarbetar inte…

Jag stirrar mig blind på radarbilden ovan. Över regnets rörelse över Skåne. Och hur jag än vrider och vänder på mina potentiella cykelrundor inser jag att jag inte har en chans att komma undan.
Letar efter pass på gymmet fast det känns sjukt slösigt att lägga en helt ledig förmiddag på 45 minuters träning. Och sen liksom sitta och pilla naveln i väntan på att alla ska komma hem.

Pass finns. Men så tänker jag på känslan efteråt. Kommer jag vara nöjdare av att ha krigat i ett helsickes väder än att ha tagit the easy way? Kommer soffan kännas skönare och filten varmare när jag är blöt ända in i märgen. När jag vet att jag utnyttjat tiden och byggt pannben. Kommer jag stå ut med tanken på att Fredrik är sådär skönt långpasstrött efter sin löpning och inte jag. Eller är det roligare att vara trötta och hungriga tillsammans?

Såklart. Jag fokuserar på känslan EFTER och struntar i det som finns mellan nu och då. Klär på mig alla kläder i världen och går ut. Blir blöt och torr och blöt igen. Det är hysteriskt ibland men det finns också slut på eländet. Det finns stunder då solen tittar fram, om än bara för en sekund. Men den sekunden räcker för att ladda batterier för nästa dusch. Inget blött varar för evigt.

8,1 mil i världens konstigaste väder. Skönt trött i hela mig. Hungrig som ett troll. Och med en soffa som är skönast på jorden. Jag behöver liksom inte göra mer idag. DEN känslan. Värd varenda regndroppe.