Konstigaste vägen till Lund

Vi ska springa till Lund för lunch och kaffe, den ena dottern och jag. Den andra dottern har en strategiskt utplacerad ombyteslägenhet i stan, och får en lunch i betalning för lånet. Och kaffe. Och  pralin. Att få byta om är guld värt…

Anyway. Det blir min konstigaste löprunda på länge. Två kilometer in i passet snyter dottern ut det hon tror är klassiskt löparsnor,  men som visar sig vara värsta näsblodet. Är du äckelmagad kan du sluta läsa här.

Det blir en klarröd färgklump på marken som ser mer ut som målarfärg än som blod. Och vi har inget att torka med…

Hon offrar pannbandet och torkar av det värsta medan vi joggar vidare mot den lokala bensinmacken. Men blodet som fastnat i tandställningen är svårt att bli av med!

Kommer in på macken lite lagom nerblodade och ber om papper.  Och lyckligtvis har toapappershamstrarna ännu inte köpt upp hela lagret. Vi får en ordentlig bit papper plus våtservetter och kan snygga till henne lite. En tuss i näsan och sen är vi redo igen…

Kommer ytterligare 400 meter innan vi hittar en tant som kryper omkring på marken. Bredvid henne ligger en cykel och vi förstår att hon ramlat omkull. Mitt i Coronatider tittar hon lite konstigt på tjejen med en papperstuss i näsan. Jag hjälper henne att lyfta upp cykeln och försäkrar mig om att hon mår bra, innan vi fortsätter vidare.

Sen är äventyren slut. Vi fortsätter som planerat till kaffebaren via ombyteslägenheten. Inviger deras sprillans nya uteservering och njuter så Coronafritt vi kan av en lunch på stan. I sju grader. Småkyligt när solen går i moln, men ändå så värt!

14+

Inga kommentarer

    Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.