Flamsig? Jag?

Har tillbringat fyra dagar i Umeå med yngsta dottern. Tre av dagarna har jag fått äran att njuta av hennes sällskap i löparskor.  Dagen med ösregn la hon vänligen men bestämt in sitt veto…

Idag skiner solen från klarblå himmel. Klockan står på 11 km och vi har snart avverkat hela vår sightseeingrunda, inklusive kisspauser och photoshoots, då hon plötsligt utbrister:

– Det är så skönt att springa med dig för då får man stanna hela tiden.

Plötsligt känner jag mig som en oseriös löpare. Som fikar, dricker kaffe, hoppar i vattenpölar, tar selfies och sneglar in hos folk som råkat bosätta sig på mina tidigare adresser…  Hon fortsätter:

– Det är skönt att springa så flamsigt!

Igen. Flamslöpare. Mitt nya signum. Hur ska jag få henne att förstå att jag faktiskt springer lite halvfort ibland? Att jag på asfaltlopp placerar mig ganska högt i tantklassen. Och allt jag aldrig skulle stanna för en cappuccino mitt i ett maraton…

Jag känner plötsligt att jag måste fila på min image. Bli lite seriös och målinriktad. Sluta ta fula selfies i dåligt ljus…

Å andra sidan gillar hon ju uppenbarligen flams. Och när ens dotter gillar att hänga med kanske det är dumt att ändra koncept.

Att vara störtseriös i sin ensamhet är ju inte alls lika kul som att flamsa tillsammans!