Sedan trail blev trendigt känns motionsspår nästan som ett svärord. En förlegad relik från det jogginglada åttiotalet. Upptrampat, tillrättalagt och mesigt. Men hallå, så fel! Motionsspår rockar ju!
Som den asfaltballerina jag är blir ju motionsspåret liksom förbindelsen till skogen. Lättsprunget utan eländiga stenar och rötter. Jag kan springa och lukta på tallbarr samtidigt, utan avbrott för ofrivilliga promenadmoment. Med de mossbeklädda stenarna på behörigt avstånd, så vackert gröna utan att jag för den skull behöver snubbla på dem.
Jag kan kombinera slingorna för att få den distans jag vill och behöver inte förlita mig på någon omöjlig karta för att hitta rätt. Och dessutom finns möjlighet till toabesök efter varje avslutad runda.
Ja ni hör. Typ hur bäst som helst. Viva la 80-tal, bring the motionsspår back. Jag är såld.
Men i morgon är det riktig terräng. Fancy stenar och glashala spänger i Enduro 20 Klåveröd. Utom för arrangören som snällt står i varma skor och serverar linssoppa….
4 Comments
Johanna
5 januari, 2020 at 19:44Älskar också motionsspår! Älskar att kunna springa utan att tänka och bara följa en markering, älskar att det blir (typ) den längden det står, älskar att möta andra löpare i spåren, älskar att vara i skogen. Och mycket pinsamt nog har jag aldrig varit i Skrylle! Torup ligger ju så mycket närmare…
Anna
10 januari, 2020 at 07:33Håller med på alla punkter. Motionsspår har ju allt! Skryller är fint, du borde testa. Fast det är nästan omöjligt att ta sig dit från malmö utan bil :O
ingmarie Nilsson
6 januari, 2020 at 19:59Älskar motionsspår! (Varför heter de förresten så…?)
Anna
10 januari, 2020 at 07:34Haha bra fråga. För att vi inte springer utan för att vi motionerar….