Löparfamiljen och tjusningen med pyttelopp

Jag arrangerar ett större lopp och många små. Enduro-touren vi kör lockar få, men de som kommer älskar det. Och med det lilla kommer det familjära och spontana. Det charmiga och okomplicerade. Ibland tycker jag synd om de som arrangerar stora lopp där allt måste klaffa till 100%. De skulle bli avundsjuka om de visste vad vi kommer undan med…

Tänk att komma till nummerlappsutdelningen i Stockholm marathon och hitta startkuverten, men ingen som delar ut. För att personerna i fråga markerar banan, springer lite vilse, trampar i ett träsk och kommer lite sent. Hade inte funkat!
Här skrattas det bara när jag toksvettig kommer till nummerlappstältet några minuter efter utsatt tid, och med ena foten dränkt i lera.

När jag dessutom glömmer att säga hej och istället utbrister: ”jag svettas ihjäl, shit vad jobbigt ni kommer få det!” Så har jag aldrig blivit bemött på Sportmässan i Göteborg. Fast ingen verkar ens lite upprörd över uteblivet ”hej, välkommen och lycka till….”

Å andra sidan, ingen ”riktig” tävlingsledning har någonsin snicksnackat med mig innan start. Fotat mig i fåniga positioner, och gett hemliga taktiktips. Ingen mer proffsigt lagd tävlingsarrangör har heller sagt att samling för tävlingsinfo är ”lagom innan start” och förväntat sig att alla skulle vara där.  Och sedan inte kunnat påkalla sig uppmärksamhet för att munnen är full med macka! Vem satt liksom start-tiden utan att rådfråga min mat-och-sov-klocka…?

Allt kan inte klaffa. Men det är de i de mysiga loppen som reptiden är flexibel. Det är här man kan önska sig mat till buffébordet, och hungriga hejarklacksbarn snällt erbjuds att frossa loss lite bland chipsen. Det är här man får hänga nummerlappen upp och ner, eller till och med lägga i fickan om man inte vill förstöra jackan.

Det kanske är därför deltagarna inte blir ledsna när stämplingsenheten teknikstrular, när resultatet blir lite fel, och när kaffetermosarna står i bilen som precis parkerat någon annanstans. Allt går under radarn. För att vi har så mysigt.

Och så hör man om lopp som får så mycket klagomål att de väljer att lägga ner.  Tragiskt med gnälliga löpare när det finns så många glada!  Jag älskar vår Enduro-familj.