Pga en dags väntetid i Toronto blev vår hemresa hur lång som helst och det är fyra tröttnötter som nu nått svensk mark. Tre sover, en är vaken men blundar, och den fjärde har tappat rösten. Vi vågar inte öppna väskorna pga den odör som väntas sprida sig. Av skor som inte varit torra på två veckor. Kylskåpet är tomt och ingen är sugen på något. Och mitt i allt detta har jag ett lopp som ska sys ihop till på måndag…
Därför sover jag med ena ögat och skriver löpar-pm med det andra. Eftersom jag ändå inte kan prata behöver jag inte slösa någon tid med att ringa folk och säga att vi är hemma…
Från flygplatsen i Toronto har jag försäkrat mig om att eldkorgar och kastruller finns att låna. Att snitslar och märkfärg är lokaliserade.
I morgon tänkte jag provspringa banan och hämta priser till våra deltagare. Men det var det där med rösten, så det funkar liksom inte.
Kanske var det inte helt genomtänkt att ordna lopp 3 dagar efter hemkomst. Men det brukar ju lösa sig.
Vill du anmäla dig till kalabaliken så är det sista anmälningsdag idag. 20 km som den perfekta starten på 2020. Man behöver ju inte ens springa hela tiden, huvudsaken man köttar fint i intervallerna!
Det kan vara värt att vara där bara för att höra min röst. Den är fasen inte nådig…
Hälsningar KRÅKAN.
Inga kommentarer