Förnekelse och huvud i sand

Jag fick en startplats till Tjörnarparen 50K i födelsedagspresent. Ett trail-lopp känt för sitt dåliga väder och sina vildsvin. I den ruggigaste av månader – februari!

tjörnarparen

Jag sa tack.

Stack sedan huvudet i sanden och har inte tittat upp sedan dess. Har liksom hoppats att det skulle lösa sig. Att det man inte låtsas om, kanske inte finns. Önskedrömt om att någon asfalterat skogen, kortat den ett par mil och skrämt iväg vildsvinen….

Så börjar alla deltagare publicera presentationer om sig själva på loppets facebooksida. Superhårda trail-tomtar. Jag låtsas inte se. Det är väl fortfarande jättelångt kvar…?!?

Andra börjar noja över avstånd mellan vätskekontroller och sko-val. Blundar och håller för öronen. Varför tänker man ens på sånt en hel månad innan? När man kan tänka på vad man ska äta till middag eller när man ska hinna baka semlor?

Folk provspringer banan och lägger ut leriga bilder. Och bilder på vildsvin.

Det är ju fasen att det finns sociala medier här nere i sandhögen. Jag vill inte veta. Jag är ju rädd….

Blundar lite hårdare och lite till.

25+

4 Kommentarer

  • Svara
    Gert
    14 januari, 2020 kl 11:25

    Vildsvinen håller sig undan för mäniskor.Dom gör inte dig något. :)
    Du kan ju gömma dig bland de andra löparna. :)

    0
    • Svara
      Anna
      15 januari, 2020 kl 22:47

      Det är min taktik. Problemet är att de springer ifrån mig i första nerförsbacken och lämnar mig ensam med nassarna….

      0
  • Svara
    ingmarie Nilsson
    15 januari, 2020 kl 22:53

    Du har bevisat gång på gång att du klarar både långt och geggigt så du kommer klara dig finfint! Några vildsvin kommer du inte att se! Jag lovar! De kommer fly för att slippa er!

    0
    • Svara
      Anna
      16 januari, 2020 kl 07:27

      Ser jag så otäck ut? :D

      0

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.