Jag fick en startplats till Tjörnarparen 50K i födelsedagspresent. Ett trail-lopp känt för sitt dåliga väder och sina vildsvin. I den ruggigaste av månader – februari!
Jag sa tack.
Stack sedan huvudet i sanden och har inte tittat upp sedan dess. Har liksom hoppats att det skulle lösa sig. Att det man inte låtsas om, kanske inte finns. Önskedrömt om att någon asfalterat skogen, kortat den ett par mil och skrämt iväg vildsvinen….
Så börjar alla deltagare publicera presentationer om sig själva på loppets facebooksida. Superhårda trail-tomtar. Jag låtsas inte se. Det är väl fortfarande jättelångt kvar…?!?
Andra börjar noja över avstånd mellan vätskekontroller och sko-val. Blundar och håller för öronen. Varför tänker man ens på sånt en hel månad innan? När man kan tänka på vad man ska äta till middag eller när man ska hinna baka semlor?
Folk provspringer banan och lägger ut leriga bilder. Och bilder på vildsvin.
Det är ju fasen att det finns sociala medier här nere i sandhögen. Jag vill inte veta. Jag är ju rädd….
Blundar lite hårdare och lite till.
4 Kommentarer
Gert
14 januari, 2020 kl 11:25Vildsvinen håller sig undan för mäniskor.Dom gör inte dig något. :)
Du kan ju gömma dig bland de andra löparna. :)
Anna
15 januari, 2020 kl 22:47Det är min taktik. Problemet är att de springer ifrån mig i första nerförsbacken och lämnar mig ensam med nassarna….
ingmarie Nilsson
15 januari, 2020 kl 22:53Du har bevisat gång på gång att du klarar både långt och geggigt så du kommer klara dig finfint! Några vildsvin kommer du inte att se! Jag lovar! De kommer fly för att slippa er!
Anna
16 januari, 2020 kl 07:27Ser jag så otäck ut? :D