Aktuellt

Avundsjuk och skäms…

Idag ställer jag mig frågan om man kan vara avundsjuk på att någon planerar att göra något som man själv inte ens vill? För att man tycker att det är intrång på ens eget territorium. Och hur stört det är att vara avundsjuk på sin man, när man borde peppa honom…

Så här. Fredrik har lyssnat på Trailrunning Swedens pod, och avsnittet där de pratar med Per Sjöberg – grundaren till Kullamannen. Efter att i 55 minuter matats med historier om berget, loppet, dramatiken och mystiken som omger detta lopp är han taggad till tänderna. Och det är inga av de korta loppen han vill ge sig på. Det är 100 miles.

17 mil Kullamannen lockar inte mig. Jag är rädd för höjderna, rötterna och stenarna. Jag är rädd för att snubbla ner för ett stup och aldrig komma upp igen. Och jag orkar verkligen inte koncentrera mig på var jag sätter fötterna när jag är trött. Då vill jag ha det platt och riskfritt.  Jag älskar Kullaberg och springer gärna där en annan dag. I min egen takt och i mitt eget sällskap. Utan inslag av prestation och resultatlistor.

Jag kommer inte att springa 100 miles på det berget. Ändå blir jag avundsjuk på han som ska. För att han ska vara med på det där coola som alla pratar om. Gå på festen som jag missar. Om än frivilligt…

Analyserar min konstiga men ganska starka känsla, och tror att den grundar sig i att jag vill vara familjens Ultra.  Att det borde vara jag som gör 100 miles och inte han. Och för att han väljer ett lopp där jag inte vill vara med.

Det lyser i ögonen här han pratar om det. Jag borde såklart vara den perfekta frun och peppa honom. Fast jag kan inte riktigt förlika mig med att han skulle ha sprungit längre än jag. Känner mig som fem år och missunnsam. Och inser att jag måste springa 100 miles innan november 2021. För att helgen som åskådare och support på Kullaberg inte ska bli outhärdlig.

Nu ska jag lyssna pod och försäkra mig om att 17 mil Kullaman inte alls är något att vara avis på!

Tänker du alltid logiskt, eller skäms du också ibland för konstiga tankar?

11 Kommentarer

  • Svara
    H
    5 november, 2019 kl 20:20

    Tror alla drabbas av det? Men så länge man försöker förstå sina känslor och tankar så är det förmodligen bara sunt? Eller är jag för logisk..

    • Svara
      Anna
      6 november, 2019 kl 18:42

      Av kommentarerna att döma är jag inte ensam. Nu känns det mycket bättre :D

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    5 november, 2019 kl 22:33

    Du skulle bara veta! Den som säger att den aldrig någonsin känner/ tänker så där ljuger antagligen. (Undantag finns alltid) Vi är människor! Då ingår avundsjuka. Samtidigt hade jag mest tyckt det vore skitkul med en man som har ett mål och ett fokus som är hyfsat synkat med ens eget. Grattis säger jag! Och om du vill kuta 100 miles finns ju Hallands ultra! :-)

    • Svara
      Anna
      6 november, 2019 kl 18:43

      Inte redo än… men kan tänka mig en etapp eller två som du vet :D Eller Smir……

  • Svara
    blåmesen
    6 november, 2019 kl 08:16

    Självklart att man tänker fula, oönskade tankar ibland!
    I det här fallet är det kanske en smäll man får ta om man har en partner med liknande intressen? Jag kan bli grön av avund gentemot de som får avnjuta en joggingrunda i sin bättre hälfts sällskap… Men jag inser också att det finns stora fördelar med att min egen sambo är noll intresserad av att springa – behöver aldrig bli sur över att han ”killspringer” om resultat som jag själv får kämpa för, behöver inte bli avis på att han vill springa längre än jag, t ex. Kan peppa hans hobbys helhjärtat och vice versa.

    Med det sagt kommer det nog att gå över! Du har ju lite tid på dig att smälta det hela.

    • Svara
      Anna
      6 november, 2019 kl 18:46

      Det är fördelar och nackdelar med allt. Bäst hade kanske varit en som sprang precis lika fort och långt som en själv, och var skadad när man själv var skadad…. Det skulle man ha skrivit i kontaktannonsen :D

  • Svara
    Karoline
    6 november, 2019 kl 08:53

    OJ oj oj visst kommer de tankarna! Och som du säger, man kan bli förvånad över att de kommer när det handlar om något som egentligen inte vill, utan det ligger ett annat skäl i botten. Förstår dig precis! :)

    • Svara
      Anna
      6 november, 2019 kl 18:48

      Tack. Känns bra att du förstår mig. Trodde jag skulle få 50 kommentarer om vilken ond människa jag är, men så verkar det faktiskt som det finns fler som tänker konstigt :D

  • Svara
    A-mamman
    6 november, 2019 kl 08:59

    Jag tycker det låter begripligt att du känner som du gör! Även om jag, som Blåmesen skriver, också är avis på att ni båda gillar att springa, vandra, tälta. Men nej, lite vill man ju ha ifred och vara bäst på. Men du är väl fortfarande snabbast, eller hur?

    • Svara
      Anna
      6 november, 2019 kl 18:49

      På långt är jag snabbast. Mest för att jag tränar långt och inte han. Börjar han göra det räcker det med två pass så är han förbi. Orättvist! Däremot är det kul att vi kan springa, vandra och tälta ihop. Det är jag superglad för!

      • Svara
        A-mamman
        6 november, 2019 kl 19:45

        Jag tjaaaatar ut min min på en runda ibland och väljer en behaglig 5 km tur eftersom han inte gillar att springa och säger att han egentligen inte vill. Såklart ligger han ett steg framför mig hela tiden och är inte heller tröttare efteråt. Orättvist, ja!

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.