Aktuellt

Det blir i alla fall ett bra blogginlägg…

F som i Fredags-Fail. Det som skulle bli så bra, men slutade i en frustrations-spurt i en beckmörk skog.

Bakgrund. Vi har jobbat extremt mycket i ett par veckors tid. Med jobb, med lopp, med orientering. Inte hunnit sitta ner och pilla navelludd. Ständigt med en fullastad bil och saker överallt. Idag var dagen då trycket skulle lätta. Vi skulle fira med kaffedejt i Malmö och sedan åka direkt till Söderåsen för att provspringa banan för vårt nästa lopp. Men det blev inte så.

Klockan 10:45 får jag samtal på jobbet. Dottern är på väg till akuten efter ett fall, med förmodad hjärnskakning*. Trots att tiden är hårt pressad på jobbet får jag snällt packa ner min dator och bege mig. Spara de där jobbtimmarna till fredagskvällen. Då vi för första gången på länge hade tänkt säga hej till soffan. För kl 17 tänker vi i alla fall springa. Även om det blir lite senare än planerat.

Banan är hemsk. Bråte grenar och kalhygge. Det som ser så fint ut på bilderna ÄR verkligen fint. Men behind the scenes finns bråtet, riset, stubbarna. Allt som stoppar upp och gör det obekvämt.  Mellan photoshootsen svär jag inombords. Jag snubblar, river mig, och tvingas gå där tanken är att man ska ösa. Jag inser direkt att det här INTE blir banan till mitt nästa lopp. Det som såg bra ut på kartan är supertrist på riktigt. I alla fall för den som inte gillar teknisk trail…

Jag samlar frustration. Över jobbet som är kvar. Fikat som ställdes in. Och de miljoner grenarna som bromsar mig. Skotten som hörs och skrämmer mig. Ljudet av otäcka fåglar. När vi kommer till en grusväg är det som något tar över mig. Drar upp farten och vevar igång benen. Det börjar bli mörkt och jag triggas lite av att jag inte ser. Springer fortare och fortare. Undrar hur långt jag vågar springa innan det är beckmörkt. Fredrik har jag lämnat bakom mig och han kan inte längre rädda mig från vildsvinen. Jag nästan gråter när jag springer och känner mig jättekonstig. Som om så mycket bara får utlopp.

F som i fredag. F som i frustration. F som i fail.

Nu återstår bara de där fyra timmarnas jobb. Sen får vi fira att stressveckorna är över. På asfalt…

(*Och till mormor och farmor. Dottern är ok. Det var mest blåmärken…)

2 Kommentarer

  • Svara
    ingmarie Nilsson
    18 oktober, 2019 kl 22:29

    Men åh! Jag fattar precis!!! Vilken dag! Hu så hemskt! Hur gick det för dottern? Styrkekram!

  • Svara
    Gert Persson
    19 oktober, 2019 kl 10:57

    Vilken jobbig dag.Hoppas dottern inte hade hjärnskakning.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.