Sjukgymnastens dom är ett ord jag inte ens kan uttala. Men det slutar med -it. Som i inflammation. Mellan senan och någon hylsa. Sen hamrar han med stötvågen medan jag biter mig snällt i underarmen. Nu har jag lika ont i underarmen som i hälsenan…
Anyway. Han vill att jag ska provspringa och jag lyder order trots att jag lovat mig själv att jag inte ska springa på minst en vecka. Jag provspringer, och jag provspringer fel. Mitt lokalsinne är så dåligt att jag blir galen. Jag ska bara ta en liten annan väg tillbaka från Pildammsparken för att få mer park och mindre bilväg. Jag får bara bilväg. Åt fel håll.
Tar upp mobilen, rådfrågar google maps, springer åt det håll som jag tror ska ta mig mot Malmö C men lyckas på något vis ändå hamna 180 grader fel.
Plötsligt står LORENSBORG på en skylt. En stadsdel jag aldrig hört talas om. Börjar misströsta och fundera på buss. Får ju inte springa mer än 10 för sjukgymnasten och nu tickar kilometrarna fort. Åt fel håll.
Jag tittar på gps-filen. Vad får mig att svänga neråt vid den svarta pricken istället för uppåt dit jag ska. Vad är det för koppling mellan hjärnhalvorna som jag saknar? Ibland blir jag rädd för mig själv.
Har du lokalsinne?
4 Kommentarer
Jenny Rask
11 oktober, 2019 kl 20:15Inte ett dugg! Och tänk vad mycket vi får se då😉
Anna
15 oktober, 2019 kl 21:09Eller hur! Livet blir mycket mer spännande så här!
Lomma-Eva
13 oktober, 2019 kl 08:02Haha – oj vad jag känner igen mig! Har ofta virrat runt i nån okänd stad med näsan mot telefonen för att se vilket håll pluppen rör sig åt! Men som sagt – man får se mycket och det blir roliga gps-kartor!
Anna
15 oktober, 2019 kl 21:08Och så rör den sig alltid åt fel håll…. Men som sagt, det blir kul gps-kartor och så får man extra kilometer för sin femöring!