Jag sökte hjälp hos ortoped. Det var i maj. Jag fick tid i september. Och idag var det dags…
Det är svårt att förklara sitt ärende. Typ :
”Jag sprang jättelångt fast det kändes dåligt redan på uppvärmningen. Sen fick jag väldigt ont och kunde stundtals inte gå. Jag har klättrat på möbler, hoppat på kryckor och cyklat tretusen varv runt skåne. Kan snälla doktorn säga mig, vad var det jag hade?”
Han skruvar på sin tvinnade och vaxade mustasch och säger:
”varför sprang du 37 kilometer när du hade ont?”
För att jag fick feeling och för att jag såg min chans till en familjetrippel i ett lopp där dottern och mannen redan vunnit sina klasser. Sånt händer ju mer sällan än solförmörkelse.
Han böjer och bänder, tittar på röntgenbilder och testar reflexer. Tror inte på stressfraktur men en mastodont-inflammation.
Jag frågar hur jag ska bära mig åt för att komma tillbaka. Bli hel. Bli som vanligt.
”alltså, om du sprang marathon i lördags är nog skadan läkt”
Sen var det inte mer med det.
2 Kommentarer
pernillabredolt
5 september, 2019 kl 08:49Haha! bra test att springa en mara.
Susanne Bornmar
5 september, 2019 kl 09:59Haha, ja du, så kan det gå när det dröjer innan man får sin läkartid. Men håller med läkaren. Kan du springa en mara är du nog hel… :)