Transportlöpning

Hade glömt det fantastiska med att transportspringa till jobbet på morgonen. Men är glad att jag hann upptäcka det medan det fortfarande är ljust så dags…

Jag brukade hoppa av i Åkarp och springa de 12 kilometerna till jobbet. Tills det blev mörkt om morgnarna. Då fick jag hitta andra lösningar. Rundan går genom ställen jag inte vill vara på när det är mörkt och kusligt. Men så fort ljuset kom, kom också HÖFTEN. Därför är det typ hundra år sedan jag sprang sträckan. Men idag var det dags.

Sitter på tåget och inser att jag har planerat att springa TOLV kilometer. Jag vet ju inte ens om jag kan. Vad händer om höften protesterar efter fem? Ska jag krypa sista biten och komma till jobbet lagom till lunch? Får lite panik av tanken. Hur kunde jag glömma att jag var skadad? Hur kunde jag ta 12 kilometer för givet när jag precis sprang 300 meter?

Har inget val utan att chansa. Jobbet lär väl finnas kvar även efter lunch…

Sen springer jag. Hittar knappt ut från Åkarp pga motorvägsbygge och om omledningar av cykelväg. Men sen….

Glömmer att jag varit skadad. Springer precis som förr. Njuter av den friska luften och morgonsolen, ler fånigt åt glada cykelpendlare och tar fula selfies. Precis som vilken standardmorgonrunda som helst. Precis som vanligt. Plötsligt har jag sprungit hela vägen. Utan att känna efter.

12 kilometer. Jag behöver bara springa dubbelt så många i Helsingborg, så kan jag gå resten och hinna i mål på sex timmar. Det finns en plan och ett hopp!