Jag skrev ett nervöst instagraminlägg om lördagens marathon. Om att inte veta om – och i vilket skick – jag ska komma i mål. Och jag fick så mycket pepp och fina förslag…
Någon tipsar om att livet är mer chill längre bak, och erbjuder mig att komma bak och vara med på festen.
Någon som ska springa halva sträckan på en långsam tid tänker att vi ses på målrakan. Kanske för en fika….?
En annan ska säga till tävlingsledningen att gömma repet som hindrar mig från att fortsätta om det går för långsamt.
Några peppiga skriver att vi ses vid start OCH mål.
Vissa låter mig invaggas i tro om att den här kroppen kan marathon. Även om den vilat hela sommaren.
Peppen är monumental och jag blir alldeles glad över att folk ens orkar bry sig.
Men killen som jag försöker övertyga om att plocka på sig choklad i målgång och springa tillbaka och möta mig har ännu inte svarat…. Vem vill inte vända tillbaka efter ett marathon liksom?
Anyway. Marathonfamiljen är en fin familj. Jag är taggad!
4 Kommentarer
Gert Persson
27 augusti, 2019 kl 11:52Du klara det!! Ta det lite lugnt bara så du inte får kramp.Lycka till!!
Anna
28 augusti, 2019 kl 19:35Jag ska springa så lugnt att jag somnar. Men jag får säkert kramp ändå :D
Ingmarie
27 augusti, 2019 kl 20:33Nu tror jag du snurrat till det lite… Din kropp har INTE vilat hela sommaren.
Anna
28 augusti, 2019 kl 19:36Neeej, det har du rätt i. Den har cyklat :D Tyvärr får man inte så stryktåliga vader av det…. gissar att de checkar ut någonstans vid kilometer 15….