Instasupport

Jag skrev ett nervöst instagraminlägg om lördagens marathon. Om att inte veta om – och i vilket skick – jag ska komma i mål. Och jag fick så mycket pepp och fina förslag…

Någon tipsar om att livet är mer chill längre bak, och erbjuder mig att komma bak och vara med på festen.

Någon som ska springa halva sträckan på en långsam tid tänker att vi ses på målrakan. Kanske för en fika….?

En annan ska säga till tävlingsledningen att gömma repet som hindrar mig från att fortsätta om det går för långsamt.

Några peppiga skriver att vi ses vid start OCH mål.

Vissa låter mig invaggas i tro om att den här kroppen kan marathon. Även om den vilat hela sommaren.

Peppen är monumental och jag blir alldeles glad över att folk ens orkar bry sig.

Men killen som jag försöker övertyga om att plocka på sig choklad i målgång och springa tillbaka och möta mig har ännu inte svarat….  Vem vill inte vända tillbaka efter ett marathon liksom?

Anyway. Marathonfamiljen är en fin familj. Jag är taggad!