Testlöpning 3: 4 x 300 meter slöjogg. Så kort att det funkar även vid förkylning. Att jag på de få minuterna skulle lyckas hamna i ett isande ösregn var liksom inte med i planeringen. Och kanske inte jättesmart ur ett förkylningsperspektiv…
Anyway. Himlen öppnar sig på tredje ”intervallen”. Det vräker ner. Isande droppar rinner innanför sportbh:n, och tröjan klibbar sig fast runt kroppen. Jag nästan drunknar i de pölar som bildas och i skorna har jag en smärre swimming pool. Jag är helt ensam ute, de andra har fattat bättre….
Det är roligt att springa i pölarna och jag kommer på mig själv med att undvika den torra asfalten. Jag tänker på BUS-löparna som sprang i regn hela dagen igår, vilka hjältar. Så glömmer jag att stanna på den fjärde intervallen som råkar bli 600 meter. Men framförallt: jag känner mig som en löpare.
Ingen annan skulle ge sig ut frivilligt i detta väder. Ingen utom en löpare skulle skratta åt att bli duschad i iskallt vatten och springa med glädje i vattenpölarna. 1500 meter in på kontot.
Jag är en löpare. Om än skadad och förkyld.
Nu avvaktar vi höftens respons på eftermiddagens galenskap.
4 Kommentarer
Mia
7 juli, 2019 kl 20:35Alltså jag dör. Går in här och vi har EXAKT samma rubrik på våra inlägg. Hej bloggtwin! Ja, vi är löpare och vi kämpar på <3
Anna
8 juli, 2019 kl 07:22Haha, så spooky! Men det måste ju betyda att vi är rätt på det! Alltid löpare oavsett omständigheter!
elsa
7 juli, 2019 kl 21:07åh, vad kul att det gick att springa såpass mycket utan att höften sa till direkt i alla fall! hoppas du inte får några klagomål imorgon.
Hannas krypin
8 juli, 2019 kl 11:09Men vad härligt att du kunde springa! Måste verkligen komma igång igen. Jag är en slarva med all träning…..