Under mina första 2 månader som skadad led jag inte av att scrolla Instagram. De där långpassen som alla säkerligen sprang visades liksom inte i mitt flöde. Jag kunde känna mig nöjd med min cykel och glömde för en sekund att det fanns något som hette långpass och löpning. Men nu är filtret borta…
Idag har ALLA sprungit långpass. I fint väder, i ösregn, i skogen, längs havet. De har varit svettigt men underbart. Skogen har helat och havet har svalkat. Regnet har satt piff och långpassfikat har smakat ljuvligt. Och ALLT finns på Instagram. Det är ingen som har städat och ätit gamla rester. Det är ingen som har panikvattnat växterna för att familjen är på hemväg, eller haft ångest över att kylskåpet är tomt. Sånt händer inte på Instagram. Men här hemma.
Men vet ni. Jag springer kanske inte långpass men jag fick tamejtusan ge mig ut och springa. För att också kunna lägga upp fina bilder på Instagram. Och liksom kontra.
Det blir Stävie Trail-banan som blir mitt längsta pass sedan skadan. 6,3 kilometer nonstop. Utan varken kissepaus eller paus för photoshoot. Och det är så vackert att det gör ont. (Och så fuktigt så man kvävs, pga morgonens ösregn. Men sånt skriver vi inte på Insta…)
För den rätta långpassfeelingen tog jag vätskeväst. Fake it till you make it. Totalt 10 kilometer idag. 32 km och 32 dagar kvar till marathon…
4 Kommentarer
Ingmarie
28 juli, 2019 kl 22:58Underbart ju! (jag har dock inte kutat långpass men däremot jobbat ett….)
Anna
29 juli, 2019 kl 23:26Ja dina dagar verkar inte nådiga alltid! Hoppas du får tid för återhämtning (=träning :D) emellan!
Olof
28 juli, 2019 kl 23:36Så dags, men jag städade faktiskt idag istället för att springa.
I morgon…
Anna
29 juli, 2019 kl 23:27Vad blev det för kul idag? Tänkte på dig och ditt läskiga sår på armen när jag gick från Viken till Helsingborg idag!