Fight!

Jag är ute på en lugn morgoncykling i ett sovande skånskt landskap. Inte en bil i sikte. Allt är fridfullt och nästan meditativt.

Så i en uppförsbacke kommer jag ifatt en cyklande kille. Han sitter i upprätt ställning och har stora cykelväskor där bak. Det går trögt i uppförsbacken och jag beslutar för att glida förbi. Jag cyklisten, han semesterfiraren.

Men han tillhör det släktet som inte tål att bli omcyklad av en tjej (tant…?) och plötsligt får han eld i cykelbrallan. När det dessutom börjar luta neråt drar han nytta av sin tyngd och rullar ikapp mig. Jag ser hans framhjul närma sig i ögonvrån.

Taggar till. Jag tänker INTE bli omcyklad av en kille med cykel från Biltema som dessutom är lastad med cykelväskor. Trycker pedalerna i botten för att hålla undan. På varje flackt parti drar jag ifrån men i nerförsbackarna kommer han smygande. Han lägger sig bredvid. Utan ett ord. Men båda vet att det är fight. Han vill inte ha tjejbäng, jag vill inte ha semestercyklistbäng. Axel mot axel fightas vi. I tio långa minuter. Sen svänger han av och jag kan andas ut.

Då har jag kommit 3 mil på min runda och har 2,5 kvar. Jag är tokslut på ett sätt som jag nog aldrig blivit på en cykel förut. Rullar genom världsmetropolen Flyinge och hoppas återfå kraft. Det får jag inte. Ser en uppförsbacke och måste lova mig själv en energipaus på toppen för att ens orka ta mig upp.

Stannar till och lyxar till det med min nya favoritbar på toppen. Sen tantcyklar jag hem. Stannar och fotar blommor, stannar och dricker, stannar och tittar på solen. Det finns inte en enda anledning att stanna som jag inte använder.

Semesterfirare alltså. Sjukt jobbiga saker.