Vad var det jag sa?

Det här är inlägget jag inte vill skriva. Det är inlägget som får löpare att känna medlidande och alla andra att säga ”Vad var det jag sa?

För skadan är ett faktum. Höften är inte okej. Jag hoppar faktiskt på kryckor för att vänster ben från och till inte går att belasta.

En löpare fattar grejen. Hur sjukt störigt det är med en bråkhöft när våren är här, loppsäsongen i sin linda och Köpenhamn marathon på schemat om bara 12 dagar. Tajmingen kan inte bli sämre.

Löparen förstår precis vad som väntar med plågsam löpvila och den svidande avundsjukan på alla som springer. Hen förstår att kärleken till löpningen kan ta överhand, och trolla bort ett i övrigt ganska sunt förnuft.

Men alla andra. Som inte förstår varför man springer omkring så mycket. De som bara väntar på att man ska bli skadad. ”DET KAN ALDRIG VARA HÄLSOSAMT ATT TRÄNA SÅ MYCKET….”  De får nu vatten på sin kvarn. Ja, jag tränade för mycket. Våren slog slint i huvudet och jag ville inte sluta. Jag sprang 3,7 mil på en ond höft fast jag visste att det var korkat. Jag chansade för att jag hade kul. Som så många gånger förr.

Jag blir inte klokare med åren och nu får jag sota. Jag hoppas det blir kortvarigt.