Running Barcelona

Jag älskar att springa på nya ställen. Speciellt när det inte är sludd och isgata. När det vankades Barcelona tog jag fram min stadslöpningsbibel från Vagabond för att hitta guldkornet i kakan och russinet på moset…

Av tre beskrivna rundor väljer vi den långa rundan. Kanske inte jättelång ur en ultranörds perspektiv, men 9 km (+ 4 km hem) känns lite lagom sådär två dagar innan halvmaran.

Tar taxi upp till starten vid Placa de Mereia. Bästa och lataste sättet när man vill springa med utsikt, utan att dö i en uppförsbacke och få betongben på köpet.

Vägen är uppmärkt med tydliga skyltar och inte ens jag hamnar fel. Det är liksom en hyfsat bred och preppad autostrada, så lättsprungen att vi kan beskåda utsikten utan att vricka fötter och snubbla över stup.

Solen bländar men det där med solglasögon fanns inte ens i min fantasi när jag packade. Värmande strålar mot bleksvensk hy. Och blommor hörni. I februari!

Det är så underbart med solen, blommorna och utsikten att jag glömmer att jag springer.

Det finns gott om vattenkranar längs vägen och vätskevästen jag fått på mig känns helt onödig. Den långärmade tröjan och de långa tightsen också…

Leden passerar en linbana efter ca 4 km där man hade kunnat avsluta rundan, men än är vi inte redo. Vi fortsätter för egen maskin fem kilometer till och springer sedan nerför berget, med kaffebaren i sikte.

Det här hade kunnat vara den perfekta avslutningen på rundan men to be honest, det smakade blomvatten!

Tröstar oss på Cafés el magnifico (som hittills leder cappuccinotoppen) innan vi betar av La sagrada famiglia och nummerlappsutdelning på världens tråkigaste sportmässa.

Fötterna i högläge, nu väntar Michelinrestaurang!