Jag kan springa hur långt som helst på en platt asfaltraka, hur kommer det sig att jag dör av tristess på ett löpband? Efter en minut och trettionio sekunder?
Jag jobbar med delmål för att överleva. Får öka lutningen efter 15 minuter, hastigheten efter 30. Väntar på chefen som ska komma efter 35. Tänker att hon snoozat och väntar en gång till vid 40 minuter. Ger upp väntandet vid 45…
Planerar in en fartökning mellan 45-50 min för att ha något att se framemot.
Känner mig stark vid 47 min. Ser beslutsam ut, fokuserad och faktiskt lite pigg i steget. Börjar stilstudera mig själv tills jag nästan ramlar av bandet.
10 minuter kvar. Riggar kameran för en actionbild och slår nästan ihjäl mig när jag ska hoppa på bandet i farten och trycka på självutlösaren samtidigt.
Fem minuter kvar. Har glömt att jag sänkt farten på bandet igen och springer rätt in i handtaget där fram. Hellre för fort än tvärtom…
Svettas överallt men snart är det över. Ska bara ta den där selfien. För att liksom bevisa att det hänt. Jag är ensam och kan fula mig hur mycket som helst. Ska bara springa två minuter till för en jämn kilometer.
Då kommer hela världen in. Och selfien blir inställd…
11 Kommentarer
Hannas krypin
6 februari, 2019 kl 18:10Ungefär så känner jag när jag står på en crosstrainer. Häromveckan lyckades jag träna på den en halvtimme men det var mest tack vare sällskapet.
Anna
7 februari, 2019 kl 13:31Ja den är lika hemsk… och den här displayen som visar precis hur sakta sekunderna går…
A-mamman
7 februari, 2019 kl 08:32Löpband är så TRIST! Bra jobbat att stå ut och till och med öka farten.
På hotellgym provar jag bandet ibland men ”en halvtimme” blir snabbt till ”tio minuter som uppvärmning” som blir till ”fem får räcka”.
Anna
7 februari, 2019 kl 13:33Jag kan vara grymt tjurig när det gäller löpning. När det gäller styrketräning resonerar jag dom du. Och allt blir bara kortare och kortare…
ullabella
7 februari, 2019 kl 11:31Jag tycks alltid ramla av löpband, så det skippar jag. Plus det himla ljudet från löpbandet, ger mig öronvärk.
Anna
7 februari, 2019 kl 13:33Haha lite livsfarligt är det allt. Jag är glad att jag var ensam i lokalen när jag försökte hoppa på i farten…
Johanna
7 februari, 2019 kl 13:03haha :)
Åsa
7 februari, 2019 kl 13:40Älskar löpband! Se en film eller serie så går det lättare!
Anna
7 februari, 2019 kl 13:42Det fanns bara en spegel framför. Och jag var inte så spännande 🤪
Märta Johansson
7 februari, 2019 kl 22:00Håller med. Att ”bara springa” på löpband är sjukt tråkigt. Det enda som kan vara en liten liten aning roligt är att springa intervaller på det. Men bara nöta kilometer göres definitivt bättre utomhus.
Lomna-Eva
8 februari, 2019 kl 14:16Haha, åååh vad jag känner igen mig!! Jag har tom hittat på ett litet ”mantra” för mig själv: det krävs en storm med ett namn för att jag ska ställa mig på ett löpband. Fast man kan oftast springa ändå😁!