Utegym

Jag vilar löparben och dödar överkropp. Det här är veckan mellan ultraintervaller och 35-kilometerskalas.

Sedan det sista löpsteget i lördagskväll har denna kroppen spinnat, yogat, kört två hiitpass och ett body pump. Som instruktör kommer man liksom inte undan…

Jag har maskat lite med benen och lagt fokus på överkroppen, vikt-växlat lite och kört tyngre där uppe för balansens skull. Därför är axlarna lite skakiga när jag ger mig iväg på den korta uppvärmningsjoggen till utegymmet.

Faktum är att bara vikten av mina armar är jobbig att bära. Undrar om det där med utegym är en sån bra idé?

Men benen är lätta, det är skönt att få springa lite igen. Förlänger den där uppvärmningsjoggen lite. Och lite till. Efter 6,5 kilometer kan jag inte längre övertyga mig själv om att jag är kall och måste springa mer. Det är dags. Jag ska inviga utegymmet.

Egentligen borde betongblocken till armar få vila, jag ska bara reka lite inför ett pass jag ska hålla här längre fram. Jag kan ta de lättaste vikterna. Om det hade funnits några lätta vikter.

Repet är tungt, marklyftsstängerna är supertunga, bollen är tung. Det finns ingenting som är lätt på denna plats. Eller så är de där betongblocken inte helt i form…

Testar mig igenom utrustningen, men mest leker jag nog. Herregud, jag måste ju pigga på de där armarna till på lördag. Hur ska jag annars orka pendla dem i 35 kilometer och lyfta kaffekoppen när jag kommer fram?

Nu byter jag löpvilan mot överkroppsvila. Annars kanske jag blir hulken. Eller får tennisarm.