I fel kretsar?

Alltså många tycker att jag springer mycket och långt. Jag tycker oftast att jag springer helt lagom långt. Fast ibland råkar jag hamna i sällskap där det känns det som jag inte springer alls…

Under de senaste veckorna har jag träffat på sånna människor. Som promenerar i 72 timmar i sträck på träning, eller som tränar sig i att vara vakna 48 timmar i sträck för att kunna springa så långt utan att somna.

När en av dessa långlöpare frågar vilka lopp jag är anmäld till märker jag att svarar lite undflyende. Som att maraton inte räknas. Jag är bara anmäld till Köpenhamn och Helsingborg. Helt vanliga hederliga maraton. Utan sena nätter, helvetesgap, mytomspunna fantasifigurer eller flashiga vyer.

Men ändå. Maraton får funka. Det är ju hyfsat långt. Men den där halvmaran i Barcelona om två veckor säger jag inget om. Jag vet inte om jag bara glömmer den eller om det helt undermedvetet känns som den inte räknas.

I så fall blir jag rädd för mig själv.

Jag älskar ju halvmaror och maror. Jag springer gärna jättelångt, men lockas faktiskt inte av att vara uppe så länge att jag börjar hallucinera. Hellre ett etapplopp med sträckan utspridd på olika dagar än en jättesträcka där jag inte får sova.

Och bara för att andra lockas av det blir ju inte mina lopp mindre värda. Precis som någon annans 5-kilometrare räknas lika mycket som min mara.

Det fattar jag ju. Ändå kan jag inte riktigt smälta att jag inte nämnde halvmaran…