Fyra minuter innan platserna släpps bestämmer jag mig. Jag ska inte springa BUS i år. Det är en fantastisk backyard men jag har gjort den två gånger. Det är dags att tänka nytt. Upptäcka nya marker.
2,5 minut efter platserna släppts är de slut. Facebook och Instagram flödar över av lycka och sorg. De som fick plats och de som var för långsamma. Det är så hajpat och jag känner mig utanför.
Jag ville ju dit egentligen. Varför övertalade jag mig själv att jag skulle göra något annat? Tänk om det inte ens finns något annat sådär mitt i sommaren?
Jag kommer inte få springa på den gungande bron, möta korna i hagen, hälsa på Lenny och Highfajva med Marcus. Jag kommer inte få dra nytta av att jag numera vet var den bästa tältplatsen finns.
Och jag kommer inte få veta om jag hade vågat en runda till i mörker…
Jag tar på ögonbindeln när jag scrollar instagram idag. I morgon kanske jag vågar titta. Men den 6 juli, då ska jag blunda så jag får rynkor kring ögonen.
Eller så hoppas jag att någon får en blånagel och måste sälja sin plats….
3 Kommentarer
Malin
23 januari, 2019 kl 19:33Anna du måste ju komma till Älvdalen och springa ÄBU istället! Supervacker miljö. High five med Marcus. Vi kan peppa varndra i mörkret och om du är riktigt snäll så kan jag avslöja den bästa tältplatsen!
Anna
24 januari, 2019 kl 11:03Oj vad du frestas. Nu måste jag googla datum! Låter ju hur najs som helst!
Ingmarie
25 januari, 2019 kl 04:53Tänkte också på Älvdalen. Nästan så jag är sugen på den själv för där är supervackert!!! (Plus att de har en galet fin sjö! ;-) )