Jag har en tid att passa. Klockan 12:30 ska jag köra dottern till tandläkaren. Jag har planerat min morgon minutiöst för att få ihop jobb, kaffe, löpning, dusch och lunch innan jag behöver åka. Men allting tar lite längre tid än tänkt.
Cappuccinon är för varm och kan inte drickas (kan någon kalibrera termometern på Espresso House please?). Att vänta på att den ska svalna gör mig fem minuter sen redan innan jag börjat springa. Jag tänker att det ordnar sig. Fem minuter kan jag kapa på att inte kolla instagram innan duschen.
Men löpningen drar ut på tiden. Plötsligt ser jag fantastiska motiv till kommunens instagram-konto och stannar till och fotar lite. Det råkar dessutom vara sommarfeeling där ute. När jag väl kommit ut till havet är det dags att vända, och det är det sista jag vill. Det är ju nu det är som härligast. Bara lite till…
Förhandlar bort hårtvätten och unnar mig en kilometer till längs vattnet. Det är väl ändå ingen som bryr sig om hur jag ser ut hos tandläkaren?
Havet är magiskt blått. Korna betar och campingen är helt tom. Här är bara jag, korna, vattnet och solens gassande septemberstrålar. En kilometer till. Jag kan ju raggarduscha under kranen. Ingen i hela bilen kommer veta om det.
Jag har har hela det här stället för mig själv. Folk är väl typ på jobbet eller nått. Det pirrar lite i magen. Löpning blir liksom inte bättre. Men nu MÅSTE jag vända tillbaka till bilen. Tvingar mig själv till U-sväng och tar mig tillbaka. Når parkeringen på 11,5 km. Alltså tolv hade varit fint. Fast då får jag inte värma maten så länge…
Kommer hem. Duschar (ja faktiskt!) på två minuter, värmer maten lika länge, äter medan jag svarar på mail och sticker hemifrån opiffad och glad.
Förhandlar du också med dig själv om att få springa lite till ibland?
10 Kommentarer
pernillabredolt
13 september, 2018 kl 19:26Såklart! En klassiker är de dagar jag jobbar typ halvdag och ska ut och resa på eftermiddagen. Måste hinna med ett löppass såklart OCH jobba de där vanliga 8-10 timmarna jag normalt gör en kontorsdag.Lösningen brukar bli att ta upp datorn på flyget och semestern för att kompensera. Mest för samvetet skull :)
Anna
15 september, 2018 kl 07:00Förstår fullständigt. Att resa utan att ha sprungit ger ju big time myror i benen!
Löparlisa
13 september, 2018 kl 20:11Självklart! (erkännas bör väl att ibland förhandlar jag med mig själv om att INTE springa också :-) ) Dessvärre handlar förhandlingen just nu mest om att ligga i soffan en dag till på grund av en förkylning från Mordor.
Anna
15 september, 2018 kl 07:01Den händer mest är det står intervaller på schemat för min del. Fast då förhandlar jag till mig något långt och fint i stället….
Johanna
13 september, 2018 kl 20:19O ja, ofta förhandling med mig själv! Men för mig är det nog oftast maten som ryker… ”Äh jag kan ta en banan och springa in och köpa en macka nånstans!”
Men VARFÖR ens gå till Espresso House när det finns tusen gånger trevligare ställen med riktigt bra kaffe? Erbarmligt tråkigt fika dessutom! Och så slipper man få för varmt kaffe 😁
Johanna
13 september, 2018 kl 20:21Ps – en sån här dag hade det faktiskt nästan varit brottsligt att inte springa längre och förhandla bort annat! Fantastisk dag, fantastiska bilder.
Anna
15 september, 2018 kl 07:02Haha, maten ryker ALDRIG för mig. Den är prio ett. Maten och löpningen måste liksom synka. sen får resten anpassa sig :)
Ingmarie
13 september, 2018 kl 21:09O ja! Hela tiden. Inte bara för extra löpning utan all träning. Om du visste hur många gånger jag skippat hårtvätt och hårkamning. Och då menar jag inte bara för att få lite extra löptid, där hinner den sk frissan ändå inte bli SÅ mycket värre. ;-) Jag tänker snarare efter simningen. Den hårkalufsen är inte nådig! Men kan vara väl värt några extra simlängder! haha
Anna
15 september, 2018 kl 07:03Efter löpning i ösregn var den inte nådig heller. Tur att ingen såg mig ;)
Johanna
14 september, 2018 kl 14:29haha, absolut :)