Tältäventyret dag 2 – upplösningen!

Lite småtrötta efter den spännande tältnatten ger vi oss av mot Simrishamn som ska bli slutstation för vårt äventyr. Klockan är strax innan nio och jag har i en timme förgäves väntat på att mina kläder ska torka åtminstone lite. Det gör de inte, och jag får snällt hoppa i (går)dagens outfit och känna det kalla och blöta omfamna mig…

Till Skillinge springer vi på strand och mysiga stigar, innan Skåneleden av någon anledning viker av för att gå längs landsvägen till Brantevik. Det känns hur tråkigt som helst! Vi tar saken i egna händer och cruisar fram på mindre stigar, som av gamla nötta markeringar verkar ha varit en tidigare version av Skåneleden! Ett mycket bra val som får bli inläggets viktigaste tips.

Ett annat life hack ni ska få ta del av är att lägga saker i varandras väskor. Grejer man vill ha lättillgängligt och kunna nå med jämna mellanrum utan att kränga av sig väskan varje gång. I ytterfacket på Fredriks väska ligger därför min mobil. I min väska ligger ”hans” karta. Han guidar vägen och jag tar selfies, en arbetsfördelning så god som någon…

Men jag tar inte bara selfies, jag tar också bilder på kor. Ibland med korna på bara en armlängds avstånd och utan stängsel emellan, något som får Fredriks knän att skaka och svettpärlor tränga fram i hans panna.  Jag pratar lite snällt med korna och i min iver få dem på bild råkar jag blockera utgången ur hagen. Plötsligt känner jag hur jag vänligt men bestämt blir puttad genom öppningen i staketet. Inte av en ko alltså, utan av Fredrik som precis visat en korädsla han lyckats dölja för mig i 26 år…

Anyway. Vi springer vidare. Målet med dagen är pizza på Gårdens café och vedugn , som ligger mitt i Simrishamn.  Dess dragningskraft är så stor att vi inte riktigt tar oss tid att bada och äta glass som planerat. Att mata på utan paus tär på krafterna hos den som oftast bara springer 8 km i taget, och jag behöver använda hela min samlade charm för att lyckas övertyga honom att Simrishamn förvisso är slutet på rundan,  men att vi ändå inte kommer vara riktigt färdiga där….  Den nya Skåneledendragningen är kortare än den gamla och vi fattas fem kilometer för att nå helgens uppsatta mål på 60. En omöjlighet för en siffernörd.

Charmen räcker långt men det krävs en hel del godis också. Övertalningen är gjord och vi är på väg norrut efter Simrishamn. 2,5 kilometer till vändning.

När klockan plingar på 24 km är jag nöjd och belåten, och endast raggartvätt och omklädnad återstår innan pizzatajm. Vi hittar ett jättebra bås i hamnen med täckta sidor. Fredrik ska precis dra ner brallorna när jag ser skylten om kameraövervakning. Alltså, det här hade kunnat bli årets mest spännande film. Vet inte om handlingen hade lockat till biosuccé men ändå: Två löpare näckar i ett bås och försöker desperat bli av sanden bakom öronen för att ge ett civiliserat intryck på pizzeria. Skylda bakom en lättviktshandduk på 30×30 cm….

Men pizzan alltså. Det är ju den hela inlägget borde handla om. Sagolik. Åk dit vet ja. Eller spring. Och cappuccino har de också. Finns liksom ingen anledning att vänta. Bara 5.2 mil från Ystad om man inte är svag för extrakrokar….

2 Kommentarer

  • Svara
    Mia
    9 augusti, 2018 kl 13:18

    Den där pizzan ser ut att vara en sån där pizza som till och med jag skulle springa långpass för…

  • Svara
    Märta Johansson
    12 augusti, 2018 kl 17:08

    Ja det är ett mysigt ställe. Hade också lätt kunnat springa 60 km bara för att käka finpizza :-)

  • Kommentera

    Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.